ADORNO OCH SPOTIFY

1. Vi sitter på ett berg och blickar ut över Nackreservatet. Yesper tittar på mig och pekar mot träden. ”Hur lång tid tror du det kommer ta innan det här försvinner? Och när det väl har försvunnit, hur lång tid tror du det kommer ta för människan att glömma bort hur det en gång såg ut? Inte så länge, eller hur.”

Det har gått sextio sidor i Theodor W Adornos Musiksociologi: 12 teoretiska föreläsningar (Bo Cavefors Bokförlag, 1976) när jag börjar tänka på det Yesper sade. Adorno är inne i en diskussion om musikens funktion i dagens samhälle, där han menar att dess autonomi gått förlorad till följd av kapitalismens förtingligande av konsten. Diskussionen känns igen från de marxistiska tankarna om alienation och reifikation: när musikens mål blir att skapa vissa standardiserade känslor, som i sin tur genererar lyssnare och som i sin tur genererar kapital, blir vi lyssnare konsumenter av, snarare än deltagare i, den konstnärliga akten. Och genom våran roll som konsumenter avlägsnas vi från deltagandet i kreativitetens meningsskapande.

Adorno tar som exempel Schlagermusiken – och med det menar han den massproducerade populärmusiken – med de amerikanska ”Evergreens” (tänk Frank Sinatras ”Fly Me To the Moon”) som tydligt exempel på handboksskriven musik utan mening annan än den att få oss människor att distansera oss från våra sanna väsen. Han är rasande. Denna så kallade ”lätta” musikens standardiseringen penetrerar våra skallar och skapar en redan given värld som vi lyssnare lär oss att förhålla oss till genom en evig upprepning.

Som han skriver: 

“Det fungerar ungefär på samma sätt som i filmtekniken, där kameraögats samhälleliga agentur på produktionssidan tränger sig mellan produkten och biobesökaren och förutser vilka känslor man ska se med. Spontanitet och koncentration i lyssnandet krävs däremot inte och tolereras knappt av den lätta musiken som proklamerar behovet av avkoppling från de ansträngande arbetsprocesserna som sin norm. Man ska lyssna utan ansträngning, helst bara med ett halvt öra […] Den främjande passiviteten infogas i kulturindustrins totala system som en fortskridande fördumningsprocess […] en passivitet som sedan troligtvis överförs till hela tankesättet och de sociala beteendemönstrena […] Såtillvida är den lätta musiken ideologi.”

Och nu talar vi inte bara om amerikanska ”Evergreens”, utan om all musik vars mönster är standardisering – musik som följer kulturindustrins redan givna mönster; ett strikt schema som gör den osann på så sätt att den inte lever för sig själv, utan för kulturindustrins skull. Resultatet blir, som han skriver, att den lätta musiken ”ockuperar den plats som den utlovade utopin skulle inneha.”

Jag skulle kunna fortsätta citera Theodor Adorno i all oändlighet. Hans tolv föreläsningar är sprängfyllda av oneliners och en indignation som överröstar hans många gånger problematiska argument (går det att definiera bra och dålig musik, vart går den gränsen, när går den gränsen, är den alltid tydlig och så vidare?). Så medan jag funderar på vad Adorno skulle ha tyckt om Deerhunters fantastiska Basement Scene (2010) – använder de popmusikens kommersiella strukturer för att forma sin egna autonomi, eller gör de mig till ännu en av dessa förlorade själar? – fascineras jag av att Adorno hela tiden utgår ifrån vad som hänt efter att Nackareservatets ståtliga träd röjts undan och givit plats åt storstadens standardiserade bostadsrätter.

Efter sextio sidor hör jag Adorno hela tiden ställa frågan ”hur lång tid tror du det kommer ta för människan att glömma bort hur det en gång såg ut? Inte länge, eller hur.”

2. Jag skriver in namnet. Ytligheten för mina ögon till ett grått omslag som kläs av ett stiliserat träd i vitt. Ännu ett klick och de första tonerna av ”Verklärte Nacht, Op. 4: 1. Sehr Langsam” från Arnold Schönbergs Verklärte Nacht & Chamber Symphony No. 1 (2010) börjar ljuda i mina hörlurar. 

 ”Verklärte Nacht”, inspirerad av den tyske poeten Richard Dehmel dikt med samma namn, är ett tidigt stycke av Schönberg som senare skulle komma att bli tolvtonsmusiken främste utvecklare – en milstolpe för musikskapandet i allmänhet och för Theodor Adorno i synnerhet. Denna riktning, eller kanske snarare teknik, revolutionerade musikskapandet genom att till hela sin grund transformera dess uppbyggnad. Istället för att som i den tonala musiken betona grundtonens betydelse för verkets struktur, undviker en i tolvtonsmusiken – eller den atonala musiken som den också kallas – för att låta sådana styrande strukturer vara rådande. Konstnären, tonsättaren, bör istället ledas av verkets grundgestalt. Ta denna korta utläggning och applicera på tankegångarna från denna essäs första stycke och vi ser tydligt hur Adornos filosofiska marxism sammanflätas med de atonala teoretikernas praktik.

Nästa låt börjar ljuda och jag ser hur Spotifysymbolen dyker upp i skärmens högra hörn: ”Verklärte Nacht, Op. 4: 2. Etwas bewegter”. Från verkets första, invaggande och suggestiva del vid namn ”Sehr Langsam” – mycket långsam – till de mer intensiva tonerna i ”Etwas bewegter”: någonting rör på sig.

För någonting rör verkligen på sig.

Betaltjänsten Spotify startades 2006 som en kapitalets lösning på den ökande nedladdningen. Alternativen är två: antingen betala 99 eller 49 kronor (beroende på om du vill kunna använda Spotify i mobilen och spara vissa av låtarna) per månad och du får tillgång till en enorm mängd streamad musik – mer än 10 miljoner låtar, en summa som växer ständigt – eller så kan du välja gratisvarianten där musiken då och då, beroende på tid på dygnet och dag i veckan, avbryts av diverse reklambudskap.

En Sifoundersökning som släpptes femte mars 2010 visade att Spotify har 1,5 miljoner registrerade användare i Sverige, att 2,9 miljoner har tillgång till Spotify i hushållet och att  2,2 miljoner har lyssnat senaste veckan på Spotify eller andra musiktjänster. Av dessa är det främst de unga lyssnarna, de mellan 9-19 år, som använde de digitala musiktjänsterna (60 procent) och inom denna grupp står Spotify för 61 procent av användandet (vilket kan jämföras med åldersgruppen över 50 år där över 90 procent aldrig använt sig av internets nya musiktjänster). Enligt en kort notis i Affärsvärlden för nästan exakt ett år sedan sade Spotifys VD Daniel Ek att av de cirka 7 miljoner användarna i Sverige, Norge, Finland, Storbritannien, Frankrike och Spanien är det bara cirka 250 000, eller 3,6 procent, som betalar för tjänsten. Eller omvänt: 96,4 procent av Spotifys användare låter musiken avbrytas av en uppmaning till att konsumera.

Och reklamen har till slut tagit sig in i skivsamlingen.

Det här kanske bara gäller mig och min medelklassvärld, men ett scenario har blivit allt vanligare. Jag befinner mig på en fest, jag promenerar på gatan eller sitter hemma hos en kompis. Vid alla tre tillfällen strömmar musiken ut från högtalarna för att plötsligt övergå till en reklampaus. Och ingen reagerar. ”Hur lång tid tror du det kommer ta innan det här försvinner? Och när det väl har försvunnit, hur lång tid tror du det kommer ta för människan att glömma bort hur det en gång såg ut? Inte så länge, eller hur.”

Jag växte upp med MTV och har fått en stor del av min musikaliska skolning från den engelskspråkiga ungdomskanalen som pumpade ut glättiga musikvideos och skrikiga toner. Jag har aldrig ägnat direkt mycket tid åt reklamradion, men förfördes över att kunna lyssna på the Roots ”You Got Me” på NRJ när jag besökte Stockholm.

MTV var reklambaserat och NRJ likväl.

Men när jag skulle lyssna på en skiva stängde jag av denna reklamfinansierade värld, klickade på kontrollen och försvann bort i ett universum som började på spår ett. Om det var någon som avbröt mig var det min mor, mina kompisar eller jag själv som stängde av. Och när jag gick på en fest där enspårsmusiken poppade ur högtalarna, avbröts den inte av reklamen för Grolsch Block Party utan av sökandet efter ett försvunnet spår på en discosamling någon hittat längst in i skivhyllan. Jag menar att det finns en stor skillnad mellan dessa två världar: mellan reklamens och den rena musikens. Och jag menar att denna skillnad i och med Spotify har raderats ut i och med att musiklyssnandet har blivit reklamradio för de 96,4 procent som inte betalat sina 99 kronor i månaden. Det är därför Adornos tankegods återigen blivit relevant.

Om vi destillerar bort Adornos tydliga elitism och hans vilja till att beskriva varför kulturindustrins musik är dålig – två drag han för övrigt delar med en stor del av musikjournalistkåren – söker hans texter beskriva den process som gör oss lyssnare till konsumenter av, snarare än deltagare i, den konstnärliga akten. Med denna reningsprocess ligger fokus här alltså inte på huruvida Motowns melodier tillhör en passiviserande praktik utan på hur marknadens krafter påverkar oss lyssnare.

I och med Spotifys allt större inverkan på svenska människors musiklyssnande står en sak klart: vi måste lägga till ytterligare en aspekt i Adornos teoretiska bygge. För plötsligt spelar det ingen roll om Schönbergs atonala musik representerar frigörelse, eftersom den för 96,4 procent av hans lyssnare snart ändå kommer att avbrytas av en reklampaus. Vi blir, oundvikligen, konsumenter av den konstnärliga akten. Och den konstnärliga akten, vare sig det är Motown, Britney Spears eller Astor Piazzolla, kommer oundvikligen att ”ockupera den plats som den utlovade utopin skulle inneha.”

Kapitalismens förtingligande av konsten har därmed tagit ytterligare ett steg framåt i kampen mot musikens autonomi och den nya frågeställning bör därför lyda: vad innebär informationens frihet idag?

3. SPOTIFIERING 3.0

[Spotifiering] Att ta något som är gratis…

Allt mer av vårt gemensamma inhägnas och privatiseras. Torg. Musik. Film. Fredagkvällar. Armhävningar.

[Spotifiering] …hugga av det svansen…

Att kupera. Förändra utbudet till det sämre. Kvantitativt – färre. Kvalitativt – sämre.

[Spotifiering] …koda det…

Inte nog med att utbudet försämras. Det dyker ofta upp regler för hur det får användas. Som uppföranderegler i gallerior. Det kan också handla om tekniska begränsningar som gör att det bara går att använda på vissa sätt. Som kopieringsskydd. Ibland är reglerna uttalade och väl kommunicerade. Exempelvis genom förbudsskyltar. Eller avtal för användning. Ibland är de mer subtila. Ibland outtalade. Sunt förnuft. Så där gör man inte. Fredagsmys.

[Spotifiering] …och belägga det med en avgift…

Ibland handlar det om en ekonomisk avgift. Ibland om någon annan motprestation, som att lyssna på reklam. Eller köpa en kopp kaffe i utbyte mot någonstans att sitta.

[Spotifiering] …införa krånglopol…

Skapa mesta möjliga förvirring kring avgiften. Ett krånglopol är när alla aktörer på en marknad försvårar prisjämförelser så att de slipper konkurrera om priset med varandra. Detta sker ofta genom en massa diffusa och svårbegripliga abonnemang

[Spotifiering] …införa valskyldighet…

Tvinga konsumenter att välja bland de spotifierade alternativen i krånglopol-djungeln.

[Spotifiering] …samt planera förödelse

Medvetet tillverka undermåliga produkter, och / eller försämra befintliga och / eller försvåra reparationer i syfte att öka konsumtionen.

Från fredrikedin.wordpress.com

Text: Joakim Sveland, 2011