BALDEMAR CHURA

En och femtio lång. Eller ja, kort. Bredare än jag, mycket bredare: som en bastant kloss som med sitt fårade ansikte fick mig att tänka på alla gånger han blockerat vägarna i den avskilda regionen. Blockerat en sträcka på vilken kanske en buss per dag passerar, i kylan, på 4000 meters höjd, bara för att visa att han och de andra bortglömda bolivianerna fan aldrig kommer ge sig, fan inte kommer ta mer skit och fan inte kommer försvinna bort i det man i 500 år kallat för det enade folket. För bolivianerna var inte enade, de var splittrade – det var själva utgångspunkten i hans kamp. För hur kan man ena något när enheten baseras på ett utraderande av mångfalden? Och allt det kunde man se i hans ansikte, på hans kropp, höra i hans tystnad. Och jag skämdes, visste inte längre varför jag var där, varför jag sökt mig till den andinska högplatån, vad som drev mig. Jag började känna mig som en upptäcktsresande som kommit för att studera indianerna, som en… kolonisatör. Med den stora skillnaden att jag mer och mer insåg att det var han som studerade mig. Med förakt. Fast annorlunda: han bjöd in mig, talade med mig, umgicks med mig, diskuterade med mig, fast släppte mig aldrig in på livet. Det hade Pizarro och allt vad hans män lämnat efter sig lärt Baldemar: vita människor har nästan aldrig betytt något bra – min själva existens symboliserade förtrycket.

Och jag minns när ursprungsfolken blockerade mer eller mindre alla vägar i hela landet och jag gömde mig längst bak i en buss för att kunna ta mig till ett säkrare ställe, bort från Baldemars lilla by till storstaden 15 timmar därifrån. Landet var i kaos, presidenten hade nyligen avgått och de insåg att det var nu de kunde driva igenom sina krav, sätta dagordningen, forma det land som sedan länge glömt bort dem. Och jag låg längst bak, gömde mig, hörde demonstranterna utanför som blockerade just den där vägsträckan som passeras av en buss per dag, min buss, på 4000 meters höjd, i kylan, på natten. Hörde hur de skrek, hur de slog mot våra däck, och jag låg helt tyst, visste att om de skulle se mig, den enda vita personen, skulle de slå ännu hårdare, skrika ännu högre, bli ännu argare.

Och innan jag låg där i bussen hade jag varit hos Baldemar och hans familj i över en månad, vandrat tillsammans mellan byarna, mellan Pequañani och Chakarapi, mellan Muyapampa och  Chari, Kaata och Ulla Ulla, lyssnat på Baldemar, lyssnat på de andra, mest lyssnat. På Gerardo som berättade att skolan där han bor inte tar hänsyn till det språk de talar, på Leonel som talade om den etniska diskrimineringen, på Baldemar som tittade på blommorna och menade att inte heller människan kan växa utan rötter.

Och vi vandrar tillbaka över bergen, i timmar, tar pauser så att jag kan röka mina cigaretter medan jag frågar Baldemar hur de organiserar byarna, hur det känns att bära vidare på samma traditioner som prästerna i inkariket bar på, vad de olika bergen är döpta till och varför, om allt, och han svarar, hemlighetsfullt, alltid hemlighetsfullt, som om han vill att jag ska veta, men ändå inte, och jag tänker på Pizarro, och vi fortsätter. Ibland frågar Baldemar mig, och jag svarar, ivrigt, glad över att han ser mig, försöker jämföra med hans verklighet. Och han tycker inte om det, för det är det som är själva poängen, att jag inte kan förstå, men jag fattar det inte, att jag inte ska försöka tolka hans universum, för då gör jag intrång på en yta som koloniserats i flera hundra år. Och jag ångrar att jag inte förstod det då, att jag inte förstod mer, att jag var så ivrig, att jag hela tiden lärde mig, inte var färdig, jag vill vara färdig, fråga igen, vara mer öppen, ta in mer, och lämna det ok som vi alla, ständigt, bär med oss.

Text: Joakim Sveland, 2007