BOULTBEE CITY
Publicerad i Arena 2011 - 3.
NÄR SOVJETREGERINGEN efter oktoberrevolutionen 1917 skulle bygga sin utopiska stad fanns inga förebilder i historien. Aldrig tidigare hade en kommunistisk stad existerat. Med hjälp av konstens avantgardister sökte man en plats som höjde sig över Moskva, upp mot himlen, i ständig rörelse och i ständig utveckling.
Ett exempel på detta sökande var konstnären Malevitj tanke på att uppe i luften bygga Planiter på vilka människorna, som döptes om till Jorditer, fritt kunde röra sig med sina specialbyggda rymdfarkoster. Utopin var på så sätt över allt.
Malevitj och många andras utopiska projekt realiserades aldrig. Avantgardisterna sköts åt sidan, fängslades eller avlivades när Stalin kom till makten på 20-talet. Men frågeställningen kvarstod: hur bygger man en utopi?
Svaret kom när man förde ner frågan till underjorden, till en plats som helt kunde avskärmas från verkligheten, som vanligtvis inte beboddes av människan och som därför låg i händerna på sin skapare. Metrosovjets – Moskvas tunnelbana – invigdes 1935 och var den socialistiska realismens underverk. Målet var inte att medvetandegöra folket om det revolutionära projektet, utan att skapa ett rum där människorna inordnades och blev en del av ledningens smak och framtidsvision; en vision där solen hade övervunnits med den kommunistiska elektrifieringen, där målen för den kollektiva massan var förutbestämda och där människan helt kontrollerades av in- och utgångarna; här förbands ytans verkliga värld med underjordens utopi.
DEN SENASTE TIDENS massiva byggande av gallerior – det offentliga rummets inglasning – skapar en plats där människorna, döpta till konsumenter, är i ständig rörelse och i ständigt sökande efter självförverkligande. På en och samma plats äter man, köper man, är man och blir man. Det är en stängd och kontrollerad yta som samtidigt tillåter en att se omvärlden genom glaset: inglasningen förbinder offentlighetens verklighet med galleriornas och skapar en känsla av delaktighet i världen där ute.
Det behövs ingen underjord eller himmel för att skapa denna utopi, det är själva poängen. Medan Metrosovjet helt ville avskärma sig och Malevitj höja sig upp mot himlen, vill galleriseringen befinna sig däremellan och föreställa en självklar del av stadslivet. Och likt Metrosovjet med åren spred ut sitt nät, sprider galleriseringen sig och tvingar människorna att inordna sig i ett gigantiskt terrarium.
Det brittiska fastighetsbolaget Boultbees framfart och utveckling är i detta avseende ett lysande exempel. Sedan Boultbee år 2007, med den hjälpsamme moderaten Kristina Alvendals handpåläggning, köpt upp tio av Stockholms stads köpcentrum – Skärholmen, Högdalen, Fältöversten, Ringen, Rinkeby för att nämna några – för 10,4 miljarder kronor, den största fastighetsaffären i Sverige, har vi fått lära känna utopins smärtsamma växtvärk.
I och med försäljningen förändrades samhällets öppna yta till att bli den kapitalistiska realismens förfinade högborg, dikterad efter dess tycke och smak. Med ens gick våra fotsteg i takt med den konsumerande maskinens. Och kanske tog denna kraft oss förbi den gatsten i Högdalens centrum där någon dagen efter försäljningen blev klar hade sprayat ett stycke ur poeten Ragnar Thoursie’s folkhemsoptimistiska Sundbybergsprologen.
En öppen stad,
ej en befästad,
bygger vi gemensamt;
– Dess ljus slår upp mot rymdens
ensamhet.
Kan vi fortfarande känna hans andetag när vi vandrar i galleriornas konstgjorda alléer?
FYRA ÅR OCH 278 OLIKA RÄTTSPROCESSER med hyresgäster och leverantörer senare har var tredje butik har bytt ägare, 90 procent av företagarna fått chockhöjda hyror och många har blivit vräkta eller tvingats lägga ner sin verksamhet samtidigt som Boultbee brustit i underhåll, säkerhet och marknadsföring. Enkelt uttryckt har Boultbee på alla punkter uppfyllt den nya politikens kollektiva framtidsvision döpt till Dressman, Kappahl och Claes Ohlsson.
Så kröntes då denna sedelärande historia när det i början av februari kom fram att Boultbee givit sina aktieägare 682 miljoner kronor i utdelning för att i nästa vända förklara den svenska sektionen bankrutt. Nu har i stället Royal Bank of Scotland tagit över driften. Ett problem har dock uppstått när utopin skall omorganiseras: det bristfälliga kontraktet som låg till grund för en av Europas största fastighetsaffärer innehåller enligt Kristina Alvendal så kallade ”muntliga garantier” i vilka allt det goda går att finna. Realiteten är så klart en annan. De ”muntliga garantierna” handlar snarare om de Moderata politikernas definition av 2000-talets välfärd: fokus skall ligga på att formge ordens universum, medan den verkliga politiken tillägnas glättig nyliberal undergång.
Denna ovilja att koppla ord till handling passar väl in i galleriseringens kropp: den privatiserade offentligheten är en plats för konsumtion, inte för meningsutbyte, vilket kan förklara Kristina Alvendals oförmåga till att lyssna och Boultbees förmåga att ständigt hamna i konflikt, denna gång med ekobrottsmyndigheten som menar att de avsiktligt plundrat Stockholm stads köpcentrum som en gång i tiden, den tid som snart glömts bort, byggdes med pengar från den kollektiva skattkistan.
I en stad som Stockholm som har mest butiksyta per invånare i Europa (men där det likväl ständigt planeras för fler gallerior) menar vissa att galleriseringen och Boultbees agerande handlar om avsaknaden av en samhällelig vision. Men frågan bör väl snarare vara om inte Boultbee och galleriorna ligger längst fram i omformuleringen av termen samhälle.
Text: Joakim Sveland