PÅ SPANING EFTER FLAMENCON I SEVILLA
Publicerad i DN 2011-12-04
Sevilla formligen bubblar av flamenco. Men i myllret av tips på var en kan uppleva denna hyperexponerade konstform blir det lätt att tappa bort sig. DN:s Joakim Sveland och fotografen Lisa Dalenius åkte till flamencons huvudstad Sevilla och frågade de som borde veta.
Museo del Baile flamenco
Det är svårt att få tag på Kurt Grötsch, chef på Museo del Baile Flamenco – världens enda flamencomuseum – i Sevilla. Jag tänker att Kurt om någon borde veta vart jag kan uppleva bra flamenco. ”Confirmado” säger till slut en röst på andra sidan luren och tiden blir satt till fem.
Att hitta till museet är enkelt. Och vackert. Att vandra på de små och krokiga vägarna som präglar Sevillas centrum och stanna till vid något av alla de små pittoreska torgen, fyllda med barer och caféer, gör mig lycklig. I ett stort kolonialt hus, 100 meter från ett sådant litet torg, ligger Museo del baile flamenco.
Efter att ha vandrat runt en stund i museet och fångats av dess mörka rum som blandar stora projektioner av dansen med flamencons olika delar, möter en kort tysk med allvarlig min upp mig: Kurt Grötsch.
– Flamencon nådde ut till en bredare allmänhet via los Cafés Cantantes – de sjungande caféerna – i slutet av 1800-talet och den traditionen finns kvar än i dag i form av los Tablaos, teaterliknande barer där man kan äta och dricka medan flamencoartister uppträder på scenen. Men de är ofta för stora, för turistiga och dyra, säger Kurt Grötsch.
Flamencon ska upplevas på mindre, mer intima ställen i ett nära samband mellan publiken och artisterna. Rymmer ett ställe, som i fallet med många Tablaos, 300 personer försvinner den känslan. Distansen blir för stor och att sitta i över en timma är för mycket för någon som inte upplevt flamenco – det blir helt enkelt för starkt. Istället ska du söka sig till de olika formerna av Peñas, flamencoinriktade kulturföreningar, som finns i Sevilla, eller till teatrarna som ibland visar väldigt bra flamenco, exempelvis Teatro Lope de Vega, Teatro Central eller Teatro el Monte. Kurt säger att ett av de bästa ställena är la Casa de la Memoria, en judisk–andalusisk kulturförening som satsar på unga och hyllade flamencoartister. Jag ringer dit och beställer biljetter till en av kvällens tre föreställningar.
la Casa de la Memoria
La Casa de la Memoria – minnenas hus – ligger ungefär 20 minuter till fots från museet i de än vackrare Santa Cruz kvarteren. Eftersom kvällens tredje föreställning börjar halv elva (den första kör igång halv åtta, den andra klockan nio) vandrar jag efter besöket på museet planlöst runt, äter tapas och tittar på de ofantligt vackra flamencokläderna som säljs i ett otal butiker längst med och runtomkring Calle Francos, ett kvarter från museet.
Några minuter efter tio ställer jag mig i kön vid la Casa de la Memoria och går snart in i en liten moriskdoftande patio med franska balkonger och vitmålade väggar. Mellan pations pelare, mitt i rummet, står en liten träscen som omringas av ett kanske 40-tal plaststolar där vi i publiken sitter.
El tocaor, gitarristen, Manuel de la Luz och el cantaor, sångaren, Vicente Gelo gör entré, tar två av plaststolarna och sätter sig på scenen. På bred andalusiska säger Vicente några välkomnande ord, Manuel börjar spela och vi försvinner snart bort i Seguiriyans sorgsna toner. Dansaren, el Bailaor, Juan Carlos Cardoso gör efter första akten entré och medan han sakta börjar röra sig till sången, gitarren och det rytmiska klappandet stannar allting runtomkring långsamt upp: paret som suttit framför mig och viskat till varandra blir helt stilla och jag upptäcker att till och med den flamencoskeptiska gubben jag talat med i kön ser hänförd ut. Plötsligt eskalerar musiken, dansen, klappen, sången och bildar en känslokarusell som får mig att rysa – det är bland det vackraste jag någonsin sett.
Kurt Grötsch sa några timmar tidigare att man inte behöver förstå språket för att kunna uppleva flamenco, att det är en konstart som i mer än trehundra år övat på att föra fram sina känslor. På Casa de la Memoria förstår jag vad han menar.
la Carboneria
– Gå till la Carboneria. Nivån på musiken är inte alltid den bästa, men el ambiente – atmosfären – är helt unik, säger en av arrangörerna på la Casa de la Memoria när jag frågar vart jag ska ta vägen efter kvällens föreställning. Han är inte ensam om att tipsa om det här stället. Mer eller mindre alla jag frågat har bett mig avsluta kvällen på baren la Carboneria. Jag får en handritad karta och börjar promenera.
Det tar ungefär tio minuter från la Casa de la Memoria och efter några frågor på vägen stöter jag på en oannonserad träport som verkar vara entrén till en bar. Från den mörka, närmast sakrala stämningen på la Casa de la Memoria träder jag här in i en grottliknande miljö sprängfylld med människor som sjunger, skrattar och ropar i takt med att den korpulenta damen som står på en upphöjd scen i hörnet sjunger klassiska flamencosånger.
Jag går förbi folkmassan och kommer in i en stor, bohemiskt inredd lagerlokal med lågt i tak. Stället är fyllt med enkla bord, massvis med folk och klängande växter. Det luktar svett blandat med cigaretter och öl, konstigt nog på ett gott sätt. Jag sätter mig ner och börjar tala med några vid bordet bredvid samtidigt som jag tittar på en kille vid bardisken som varvar ölhinkande med att dra några vackra toner på sin gitarr. Plötsligt sprids ett hyschande och det blir tyst medan en tjej tre bord bort spontant börjar sjunga sin klagovisa. Killen bredvid henne svarar med sin djupa stämma och la Carboneria brister ut i applåder. Jag tänder en cigarett, tar en klunk öl och tänker att flamencon är ständigt närvarande i Andalusiens huvudstad Sevilla.
Text: Joakim Sveland
Foto: Lisa Dalenius
LUNA TIPSAR
Svenska Luna Faviola, uppvuxen i Göteborg och Dalarna, har sedan 1999 bott och dansat flamenco i Sevilla. Luna har lyckats slå sig in i den för utomstående stängda flamencovärlden i Sevilla och dansar sedan flera år på stans bästa ställen, däribland la Casa de la Memoria och på Museo del Baile Flamenco. Hon är i dagsläget den enda etablerade svenska flamencodansaren i Sevilla. Här tipsar hon om de bästa Peñas (flamencoföreningarna) i Sevilla.
Torres Macarena,
Torrijiano, 29, Sevilla
torresmacarena.com
– Torres Macarena är en av de mest kända Peñas (föreningar) med en väldigt andalusisk känsla. Peñas är ofta rätt små, så det gäller att komma tidigt för att få plats.
Cantes al Aire
Calle Castilla, 47, (Triana), Sevilla
– En personlig Peña i Triana, där man måste passera en bokhandel och ta sig upp för en trappa för att hitta dit.
Pies Plomo
Calle Dársena, 22, Sevilla.
– En liten och mysig Peña nära avenida Torneo.
INFO
Museo del baile flamenco
Calle Manuel Rojas Marcos 3
(+34) 954 34 03 11
museflamenco.com
Öppettider: alla dagar mellan 9-19. Föreställningar på kvällen.
Pris: 90 kr.
Förutom en känslomässig introduktion till flamencon kan du på museo del baile flamenco även ta danslektioner och varje fredag och lördag klockan 19.30 se en föreställning. Men beställ biljetter i tid. Det är ofta fullbokat.
La Casa de la Memoria
Calle Ximénez de Enciso 28 (Barrio Santa Cruz)
(+34) 954 560 670.
casadelamemoria.es
Föreställningar: varje kväll klockan 2100, men beroende på säsong även 19.30 och 22.30.
Pris: 130 kr.
Beställ biljetterna i förväg eftersom stället är populärt och inte har så många platser.
La Carboneria
Calle Levies 18
(+34) 954 214 460
Bohemiskt och känslosamt hak att spendera kvällens sista timmar på.