NÄR D’ANGELO BLEV EN KROPP
Essä skriven som en del i kursen Populärkultur och genus 2011.
JAG CYKLAR PLANLÖST RUNT I EN STAD DÄR FOLKET FÖRSVUNNIT BORT. Klockan är elva och vinden har slutat blåsa. Stannar vid Vasatorgets dåligt upplysta tunnel och sätter i en nyinspelad plastdiskett i min Minidisc. Det är snart sommaren 2000 och jag 18 år.
Klick. Play.
Tiden stannar, omvärlden upphör och långt borta i mörkret hörs några röster som tillsammans med ett upprepat bankande skapar känslan av en mörk procession. En kör som reciterar ordföljden ”Where the madness got the funk” växer långsamt fram ackompanjerad av den avskalade gitarren och de allt mer tydliga batterierna. Plötsligt brister det: rösterna multipliceras, börjar yla över en jazzig blåsslinga samtidigt som trummorna, basen och den dovt gnylande gitarren markerar att vi befinner oss i en gråzon mellan dåtid och framtid – en plats där 70-talets harmonier möter 2000-talets snabbtalande gangsters.
Jag tänker att det är det bästa jag någonsin har hört.
I detta första spår på D’angelos mästerverk Voodoo – ”Playa Playa” – transformeras soulmusiken som vi tidigare känt den och han tar med oss in i en värld där Sly Stone blandas med Prince, Fela Kuti med Jimi Hendrix och Miles Davis Bitches Brew med J Dillas sackande Detroit hiphop.
Det är beatbaserad nutid silad genom ett dåtidens filter.
Hela plattan är fylld av denna tidlösa rytmik: ena stunden suddar D – D’angelo – rytmiskt bort gränsen mellan soul och hiphop (spår 3: ”Left and Right”) för att sedan kasta av sig attityden och göra klassisk kärlekssoul med ett flygelhorn som får en att minnas Motowns vackraste stunder (spår 5: ”Send It On”). D’angelos musikaliska genmanipulation fortsätter spår efter spår och når sitt klimax på plattans näst sista alster ”Untitled (How Does It Feel)” – en hyllning till D’s stora hjälte Prince. Här bubblar han sig fram med hjälp av de sackande trummorna som hela tiden ligger på gränsen till otakt, ett avskalat pianokomp, en vacker Jimi Hendrix influerad gitarrslinga och ett arrangemang som helt baseras på D’angelos nakna röst.
Det dröjer till 5:37 innan allting eskalerar, mångdubblas och skapar en himmel av harmonier som gång på gång upprepar frasen ”How Does It Feel?”, varje gång starkare och starkare tills en fångas av denna beatbaserade odysssé av känslor.
När D’angelo släppte Voodoo den 11:e januari 2000 var det efter en fem år lång väntan. Han hade 1995 gett ut Brown Sugar och blivit hyllad som Neo Soulens – den tidigare svårdefinierbara subgenre till R&B – frälsare. Efter Brown Sugar kunde artister som Maxwell (Urban Hang Suite, 1996), Erykah Badu (Baduizm, 1997) och Lauryn Hill (The Miseducation of Lauryn Hill, 1998) komma fram och få ett brett kommersiellt genomslag.
Den 21 år gamle D’angelo hade minst sagt svårt att hantera rollen som Neo Soulens guide till mainstreamkulturen. Allt han ville var att omformulera R&B’n och ge den det djup han så länge saknat. Som han sa till tidningen Jet: “The term R&B doesn’t mean what it used to mean. R&B is pop, that’s the new word for R&B.” Framgången ledde till en konstnärlig återvändsgränd och D’angelo tog en fyra år lång rekreation.
Tillbaka till 2000. Söndag, 22.00. Datum? Jag minns inte. Ligger i min säng och lyssnar på Mats Nileskärs P3 soul. Drömmer mig bort till den värld han beskriver med sin raspiga stämma. Han befinner sig i D’angelos rökiga replokal, lyssnar på hur de jammar, och på hur D plötsligt avbryter den fantastiska sessionen, tänder ännu en cigg och säger att det inte känns rätt, att han inte fann det han sökte bortom ytan. Som Miles Davis som aldrig instruerade sina musiker, utan bara sa åt dem att spela det man hittar mellan noterna. Så föreställer jag mig D’angelo då. I sin the Electric Lady Studios. Med en joint i handen, vältränad, ett musikaliskt underbarn; en soulens Miles Davis.
En kombination av cannabis, lyfta vikter och musikaliskt fritänkande luckrade sakta upp sabbaten han tog från rollen som Soulens Messias. När jag går igenom intervjuer med honom, om honom, med musiker som spelade på plattan, producenter och recensioner av Voodoo är det det sista av den ovannämnda treenigheten som återkommer: det musikaliska fritänkandet. Voodoo tog nästan fyra år att göra. Det var fyra år av musikaliska resor genom historien – via Prince till 60- och 70-talets Soul vidare till Jazzen, Bluesen och slutligen till rötterna av sånger sjungna vid Voodoo ceremonier. Därav namnet. Och därav inledningen på första spåret.
Tillsammans med framför allt trumslagaren Ahmir ”?uestlove" Thompson – batterist och ledare för hiphop gruppen the Roots – en myriad av framstående musiker (Raphael Saddiq, Pino Palladino, Q-Tip för att nämna några) och ständigt influerad av det löst sammansatta superkollektivet Soulquarians (utöver ?uestlove och Q-Tip kan nämnas Bilal, Common, Erykah Badu och J Dilla) påbörjades eviga sessioner i ett nerrökt Electric Lady Studio på Manhattan – Jimi Hendrix tillhåll back in the days. Nog med namedroppande. Jag vill bara visa att han menade allvar. Att de menade allvar när de talade om att finna någonting på djupet. Eller som D’angelo sade i sin pressrelease för Voodoo:
“My inspiration was just to go further, to get to that next level […] To work against the floss and the grain and to get even deeper into the sound that I’m hearing […] So this is the first step. It took a while but I’m on my way now.”
De kunde sitta ändlösa timmar och titta på bootleg VHS av Marvin Gaye och James Brown, på gamla Soul Train avsnitt; lyssna på Sly Stones repiga inspelningar, på George Clintons kokainstinna funk och på Fela Kutis Afrobeat, för att sedan spela in timmar av covers av dessa influenser, av hela plattor, av eget material och undersöka vart det ledde. Här någonstans tänker jag mig att Mats Nileskär en kväll står i ett hörn i studion och lyssnar, upplever och återberättar för mig. Som om jag vore där.
Ur detta växte Voodoo fram. Som en organism. Fyra år av jäsning hade skapat en bakteriekultur med en rytm som röken från en joint.
Pang! Världen var plötsligt redo. Eller omvänt: Voodoo var redo för omvärlden. År: 2000. Datum: 000111. En dag före min födelsedag. Är det ett tecken? Fast vänta. Måste jag berätta om det här? Måste jag berätta om hur Voodoo mottogs, hur den klättrade på olika listor och om hur kritikerkåren hyllade den? Det säger ju ingenting om musiken. Ingenting.
Vi tar det kort: Voodoo var inte Brown Sugar.Den hade inte dess mainstreampotential och inte heller en tydlig första singel. Försäljningssiffrorna för Voodoo var fortfarande hysteriskt höga (mer än 500.000 kopior under de två första månaderna för att sedan nå över 1,7 miljoner) och albumets placering på olika listor var utmärkta (etta på Billboard och R&B/&Hiphop Albums). Men det fanns ingen direkt singel som kunde klättra upp och tillfredställa skivbolaget. Den femte singeln Untitled (How Does It Feel) var mest framgångsrik och nådde 25:e platsen på Billboard och nummer två på R&B Singles Chart. Men det är bara listor. Kritikerkåren hyllade generellt Voodoo, kallade den ett nyskapande mästerverk och den hamnade genomgående högt på tidningarnas Årets Album listor. Men som sagt: bara listor, bara tyckande.
Det var jag som ringde samtalet till bokningsbolaget. ”Nej, de är tyvärr slut”. Jag och min kompis Gustav började gråta. Vi lade oss tysta med huvudena nedtryckta i kuddarna och stannade där i en halvtimma. Vi fick aldrig se D’angelo på Cirkus. Året: åter 2000. Millenniumskifte, musikskifte. Istället köpte jag ett år senare bootleggen D’angelo – Live at Cirkus. Dryga 200 kronor för att få reda på att det varit en av de bästa konserterna. Någonsin. Som alla sa. Som alla fortsätter att säga. Jag ville mörda världen. Varför köpte jag ens den skivan? Som tortyr. Och den andra spelningen, som vi lyckades få biljetter till, ställdes in. Som tortyr.
D’angelo hade drabbats av noja. En av de huvudsakliga orsakerna var lika ironisk som den var sorglig: videon till Untitled (How Does It Feel). Jag går in på Youtube och skriver in sökordet för att minnas.
Klick. Play.
Bilden fylls av D’angelos stängda ögon som långsamt öppnas i och med låtens första fras. Han tittar med sin sexuellt nerrökta blick in i våra ögon medan kameran glider ner och låter oss se hur hans läppar formar orden. Sakta glider kameran bakåt och hans nakna kropp, iklädd endast en guldkedja, ställs mot en helt svart bakgrund – ingenting annat existerar än D’angelo. Kameran fortsätter att glida runt honom för att ibland komma extremt nära och fylla bilden med hans bröstvårta, glida vidare mot hans mage och stanna precis där hans underliv börjar. Det är intressant. Ju mer jag tittar på honom, desto mer får jag en känsla av att han är fylld av så mycket gangster, så mycket soul, så mycket jazz, så mycket allt, att han tillslut bara har sin hud kvar att exploatera. Och i denna extrema objektifiering försvinner hans vara och den hårda manlighet han representerar upplöses – D’angelo gör det misogyna gangstaidealet till en kropp och det hela har gått varvet runt.
Och det var precis vad som hade hänt.
Ju mer den extremt hyllade turnén fortsatte (han blev jämförd med James Browns och Sly Stones glansdagar) och ju mer han spelade, desto mer upptäckte han att stora delar av publiken slutat lyssna: han hade blivit en sexsymbol. Bilden internaliserades tillsammans med bitterheten över att återigen kommit bort från själva kärnan, från konstverket. Konserter kunde bli försenade i flera timmar för att D kände sig tvungen att göra flera hundra armhävningar, eller inställda för att han tvivlade på om någon kunde se honom som annat än en kropp.
?uestlove igen: “I mean, everyone’s insecure, but he’s insecure to the level where I felt as though I had to lose myself and play cheerleader. Some nights on tour he’d look in the mirror and say, "I don’t look like the video” It was totally in his mind … he’d say, “Lemme do 200 more stomach crunches.” He’d literally hold the show up for half an hour just to do crunches … We would hold the show for an hour and a half if he didn’t feel mentally prepared or physically prepared. Some shows got cancelled because he didn’t feel physically prepared, but it was such a delusion … He was like, ‘They don’t understand. They don’t get it. They just want me to take off my clothes’ … Had he known what the repercussions of “Untitled” would’ve been, I don’t think he would’ve done it.“
Veckor av konsertdatum ställdes in på grund av hans osäkerhet och det slutade med att han drog sig hem till sitt hus i Richmond, Virginia och vips, borta.
"I feel really guilty, because that was never the intention, […] ”Untitled” wasn’t supposed to be his mission statement for Voodoo. I’m glad the video did what it did, but he and I were both disappointed because, to this day, in the general populace’s memory, he’s the naked dude.” /Dominique Trenier, fd. manager
Voodoo fyllde för ett år sedan jämnt. Tio år. En tanke växer sig allt starkare: det känns som att D’angelos förmåga att skapa överträffar hans förmåga att hantera, som att han hela tiden blir för mycket för sig själv. Så var det med Brown Sugar, så blev det med Voodoo och det är kanske det som händer med den ständigt uppskjutna uppföljaren James River? Röster berättar om hur D efter Voodooturnén kapade alla banden till omvärlden, isolerade sig och numera gör musik som är ett möte mellan Parliament/Funcadelic, Beatles, Prince och Jimi Hendrix – långt från Voodoo, inte alls som Voodoo. Som att han vill säga att det konstverket redan är förbrukat.
På bilderna som kablas ut är kraftigt överviktig och vankar sig fram med snabbmat i ena handen. Som att han vill säga att det konstverket redan är förbrukat. Rösterna fortsätter: D är gravt alkoholiserad, förlorat skivkontraktet, kontakten med sin familj. Men så plötsligt dyker D’angelo upp som gäst på flera låtar och det karakteristiska gnylandet väcks åter till liv samtidigt som ?uestlove piratar ut fantastiskt vackert förhandsmaterial från James River. Det ryktas om att D gjort klart flera låtar, sakta åter börjat existera, vara, skapa. Mitt mytskapande. Plågsamma tanke: är jag allt det som D’angelo föraktar eller allt det han strävar efter? Är mitt totala hyllande, min idolisering, den här essän, det han avskyr, det som gör att han stänger in sig, avskärmar sig och stundtals går under? Är jag hans alkoholism?
Voodoo snurrar vidare och låt sju, den långsamt puttrande och eklektiskt beatbaserade On Mo’Gin, börjar pulsera ur högtalarna. Jag fångas åter.
I ANTOLOGIN RUNDGÅNG: TEXTER OM GENUS OCH POPULÄRKULTUR (Makadam förlag, 2009) analyserar Hillevi Ganetz hur dokusåpan Fame Factory framställer genus. Jag bläddrar fram till sidan 183 där jag dragit ett tunt blyertssträck vid sidan av en mening: “Framför allt är en artists framgång beroende av hur övertygande hans eller hennes genusperformance är."
Resonemanget som leder fram till denna slutsats är som följer: om vi utifrån Butlers tankar ser könet som performativt, någonting som iscensätts av oss alla i vårat vardagliga handlande, blir Kön/genus någonting vi gör snarare än någonting vi är. Det essentiella subjektet suddas ut och blir istället en konsekvens av sitt agerande. Allt blir performativitet, vilket samtidigt öppnar för möjligheten att förändra begreppens innehåll: jag kan på olika sätt välja att uppträda så att mina könsstereotypa drag raderas, eller mindre radikalt: om jag uppfattas som en sexsymbol kan jag välja att fylla min identitet med andra, annorlunda, konnotationer.
I fallet med det nerklippta och dramaturgiskt framställda Fame Factory, som Ganetz granskar, tas steget från individen till kollektivet: hur iscensätter någon annan Kön och genus, vilket i sin tur blir en fråga om hur denna framställning kan tänkas påverka sina tittare?
Det handlar alltså om en ömsesidig påverkan: på det sättet jag agerar påverkas min omvärld, och på det sättet min omvärld agerar påverkas jag. Frågan blir därför: hur mycket kontroll har jag själv över mitt genusperformance, när publiken jag står inför hela tiden försöker fylla den med sina färdigpaketerade föreställningar?
Som när D’angelo upptäckte att han blivit en kropp.
Vi letar upp videon till ”Untitled (How does it feel?)” igen. Klick. Play.
”There is, indeed, a long history in Romanticism of defining black culture, specifically African culture, as the body, the other of the bourgeois mind”, skriver Simon Frith i sin diskussion kring musikens, som han kallar det, ”mind/body split”.
För att fortsätta citera Frith:
"It’s important to understand how this argument works, because it lies at the heart of claims about rock, rhythm, and sex. The logic here is not that African music (and African-derived musics) are more ”physical”, more ”directly” sexual than the European and European-derived musics. Rather, the argument is that because ”the African” is more primitive, more ”natural” than the European, then African music must be more directly in touch with the body, with unsymbolized and unmediated sensual states and expectations […] The cultural ideology produces the way of hearing the music, in short; it is not the music which gives rise to the ideology.”
När D’angelo långsamt klär av sig naken framför våra ögon måste han på något sätt förhålla sig till denna tradition av att se den ”afrikanske” mannen, ”den ädle vilden”, som i direktkontakt med sina primitiva instinkter, som mer Body än Mind. Ja, den musikgenre, med rötterna i Gospeln och Rhythm and Blues, D’angelo kan sägas tillhöra appellerar till och med till namnet till romantikens uppdelning mellan Känsla (Soul/Feeling) och Förnuft.
För att inte uppfattas som kropp blir det därför än viktigare att förstärka sina kopplingar till den hegemoniska maskulinitet D’angelos praktik hela tiden skaver emot, vilket förstärks ytterligare av det faktum att hans främsta instrument är den känsliga sången, något som historiskt sett kopplats till kvinnans roll som kropp och natur, i kontrast till mannens spelande på instrument; mannens teknologiska kontroll av naturen.
Därav det tydligt heterosexuella gangsteridealet, därav oberoendet, därav viriliteten, därav den vältränade kroppen och därav den kontroll som till en början genomsyrar videon till ”Untitled (How Does It Feel?”. Det är hela tiden D’angelo som styr oss genom sin penetrerande blick, det är han som kontrollerar vår åtrå.
Men någonstans händer det. Ju mer han tittar in mot oss, ju mer han möter våran blick, desto mer av kontrollen förlorar han. ”Och i denna extrema objektifiering försvinner hans vara och den hårda manlighet han representerar upplöses – D’angelo gör det misogyna gangstaidealet till en kropp och det hela har gått varvet runt”.
Föreställningen om den manliga kroppen som dominerar (och dominerat) den västliga kulturen innebär att den inte bör vara ett objekt för andras blickar och då allra minst andra mäns. Att vara ett objekt implicerar passivitet, något som förknippas med kvinnlighet och kvinnlig sexualitet. Den betittade manliga kroppen feminiseras och får därmed en homosexuell laddning.
Vi stannar vid orden ”att vara ett objekt implicerar passivitet”.
När D’angelo från scenkanten började upptäcka att hans konstverk försvann bort i skriket från fans som ville att han skulle ta av sig sin tröja and show the six pack fick publiken makten över hans kropp, en kropp som också är hans instrument. Visst, det går att göra kopplingar till att de begärande kvinnorna rubbar förhållandet i den heterosexuella matrisen, men jag tror en ärligare förklaring är att objektifieringen skapade en upplevelse av att han förlorat kontrollen över sin musik, att publiken såg hans kropp före hans konstverk.
”Och ju högre de skrek, desto mindre sannolikt var det att någon skulle glömma fansens makt. När skriken dränkte musiken, som de ständigt gjorde, då var det fansen och inte bandet som var showen.”
Och det är själva poängen. När han släppte Brown Sugar (1995) var det kommersialismen som depraverade musiken, denna gång var det, hur paradoxalt det än må låta, fansen som tog makten över hur hans konst skulle yttra sig. Och eftersom han själv är konstens fokus, förlorade han rätten till sin subjektivitet.
En oundviklig fråga dyker upp: varför drabbades just D’angelo av detta, när så många andra av soulens största stjärnor – Marvin Gaye, R Kelly, Lionel Richie, Maxwell, och inte minst Prince, för att nämna några – haft sexualiteten som en fundamental utgångspunkt?
Att kontrollera sin sexualitet har varit och är fortfarande ett privilegium tillhörande den (heterosexuella) mannen. Vad gjorde att D’angelo förlorade sin?
Jag söker i reportage och intervjuer med personer och återkommer till Amir ?uestloves Thompsons ord om D’angelos osäkerhet från Tourés intervju i The Believer(2003).
“The Believer: Making music with D’Angelo is more than going to the studio and jamming?
Amir Thompson: It’s so much more than that. It’s a whole lifestyle.
BLVR: Because he’s a genius? Because he’s troubled?
AT: He’s all of that; but more than that, he’s amazingly insecure. I mean, everyone’s insecure, but he’s insecure to the level where I felt as though I had to lose myself and play cheerleader. Some nights on tour he’d look in the mirror and say, “I don’t look like the video” […] It was totally in his mind, on some Kate Moss shit. So, he’d say, “Lemme do 200 more stomach crunches.” He’d literally hold the show up for half an hour just to do crunches. We would hold the show for an hour and a half if he didn’t feel mentally prepared or physically prepared. Some shows got cancelled because he didn’t feel physically prepared, but it was such a delusion.
BLVR: It was the trap women often fall into, thinking they’re fat when they’re not.
AT: Yes. In the world of karma, it was sweet poetic justice for any woman that’s ever been sexually harassed, that’s ever had to work twice as hard just to prove she could work like a man. Literally. When we started this Voodoo project, we were like, “Man, we’re gonna give a gift to the world, and not on a pretentious level. We’re gonna create something that’s totally our world, and we’re gonna bring people to our world and they’re gonna love it, and it’s gonna be art.” But the first night of the Voodoo tour the “take-it-off” chants started not ten minutes into the show. This is a three-hour show. And he had mastered all the tricks from the Yodas. The Al Green Yoda tricks of him giving a wink to the drummer, and all the music stops, and Al Green goin away from the mic and singing to the audience without the microphone. We planned every trick out. But the girls are like, “Take it off! Take it off!” That put too much pressure on him.
BLVR: To be the sex god.
AT: Yep. And by night four he was angry and resentful. He was like, “Is this what you want? Is this what you want?”
BLVR: He was being viewed as a sexual being and not as a genius.
AT: They didn’t care about the art, they didn’t care for the fact that Jeff Lee Johnson was doing the note-for-note “Crosstown Traffic” solo in—
BLVR: They wanted to see the abs, the bod.
AT: They wanted “Untitled.” He hated every moment of that. So… to motivate him past night four became problematic. He’d say, “Well, [frustrated] let’s do ‘Untitled’ earlier.” We’d say, “No, you gotta end with ‘Untitled.’” Then it became just compromise. How can we stop the bleeding so that we can at least get the show out [of] the way before the “take it off” chants come? But no night was unscathed. Three weeks into it, it became unbearable. Absolutely unbearable. So as a result, the cheerleading starts. If we need him to get out of his disappointment, depression thing, you might have to start at four o’clock in the afternoon like, “What’s up, man [with exaggerated happiness]! Yo, let’s go record shopping!” Like, let’s con him into being happy all day! We go record shopping, then it’s like, “Let’s go to Roscoe’s! Oh, that’s right, you can’t eat, so you go exercise. All right, Mark [the physical trainer], you’re it.” Mark comes, trains him. I come back. “Yo, man! I got this new Prince joint!” We watch Prince. We get amped. Rewind it a couple times. “Alright, you ready? I’ma get dressed, and in fifteen minutes we’ll get in the car, go to the venue.” Some nights that would work. Other nights he’d just be psychosomatic. Like, “Yo man, I can’t do it.” I’m like, “What?” He’s like, “I can’t do it.” I’m like, “Just go out there. They love you!” He’s like, “They don’t love me, man.” That’s the respect and love thing. He wants the respect. I want the love.
BLVR: Everyone wants what they don’t have.
AT: He was like, “They don’t understand. They don’t get it. They just want me to take off my clothes.” So every night for eight months it was how to solve this Rubik’s cube in one minute, before the bomb detonates. Every night. And sometimes I failed.
BLVR: And the show did not go on.
AT: The show didn’t go on.
BLVR: How many shows did you cancel?
AT: Maybe three weeks’ worth. We threw away at least two weeks of Japan.
BLVR: That’s unbelievable. What’s going on with him now? Is he retired?
AT: He’s recording. I heard he’s got, like, four songs done. I know him, he’ll stop at song twelve. But what he wants is to get fat. He doesn’t want his braider braiding every nook and cranny of his hair. He doesn’t wanna have to have ripples in his stomach. He doesn’t want the pressure of being “Untitled” the video.
BLVR: So we’ll never get that kind of unbridled sexuality from him again.
AT: I don’t know.
BLVR: Do you think “Untitled” was a mistake? Because I remember when he was shooting that, and he did not want to make that video. They had to coax him into doing it, and maybe he was right to not want that if it created expectations that he wasn’t emotionally prepared to shoulder.
AT: Had he known what the repercussions of “Untitled” would’ve been, I don’t think he would’ve done it.
”But what he wants is to get fat” säger ?uestlove. Genom att göra sig av med orsaken till sexualiseringen, att gå emot dagens västerländska fitnesssamhälle och skala bort det som stod i vägen för konstverket, söker D’angelo återskapa sig själv som subjekt. Och återigen handlar det om hans kropp.
Text: Joakim Sveland