SOS-RASSISMUS
Publicerad i ETC 2010-12-17
SOS-RASSISMUS - FRÄMLINGSFIENTLIGHETEN I SCHWEIZ
Sedan det främlingsfientliga SVP blev Schweiz största parti i valet 2007 har situationen för invandrare hårdnat. Joakim Sveland och Per Svensson åkte till Zürich för att skåda en annan sida av det Schweiziska samhället.
Det är kallt i den enkelt inredda skolan. Rummet är fyllt med begagnade möbler och väggarna är hafsigt målade i svart, vitt och rött.
Vid skrangliga träbord som fungerar som skolbänkar sitter 20 personer i åldrarna 18-55 och lär sig Tyska.
Det är en orolig stämning i klassrummet. Tidigare under dagen har polisen varit här och gripit en av eleverna.
– Skolan hade en överenskommelse om att polisen inte skulle komma hit. Men så dyker de plötsligt upp och griper en av deras bästa elever, säger Glenda Loebell från diskrimineringsorganisationen SOS-Rassismus.
”Om du ska skriva ett reportage om Schweiz måste du se verkligheten”, sade Glenda när jag intervjuade henne tidigare under dagen. Hon ringde ett samtal och började i sitt snabba tempo sätta på sig ytterkläderna.
– Ni ska vara glada att ni träffade mig. Det är väldigt svårt för journalister att få tillträde till den autonoma skolan för papperslösa här i Zürich.
FRÄMLINGSFIENTLIG LAG
Medan vi står och lyssnar på lektionen vet vi ännu inte hur det kommer gå i folkomröstningen fyra dagar senare. Vi vet inte att 53 procent av väljarna kommer rösta igenom en lag om att invandrare som begår brott ska kunna utvisas.
Detta är i sig ingenting nytt – en lag där dömda personer utan uppehållstillstånd kan utvisas finns i bland annat Sverige.
Det som får juridiska experter att mena att den Schweiziska lagen bryter mot konventionen om mänskliga rättigheter såväl som mot EU:s regler om fri rörlighet är att det handlar om en närmast automatiserad form av utvisning, med snabbdomstolar och utan individuell prövning.
Är du invandrare utan medborgarskap och begår ett brott ska du, oavsett hur länge du har befunnit dig i Schweiz och oavsett förankring i samhället, ut.
Och har du varit Schweizisk medborgare i mindre än fem år är det samma sak – ut!
Katalogen av brott som det handlar om anspelar uteslutande på den bild av das ausländer – utlänningen – som landets största parti, det främlingsfientliga SVP, hela tiden söker etablera: våldtäkt, människohandel, gisslantagning, narkotikabrott, socialbidrags- och socialförsäkringsfusk för att nämna några exempel ur listan.
Symboliskt nog kommer förslaget röstas igenom på ettårsdagen av den omtalade lag som förbjuder byggandet av minareter.
En indisk kvinna i fyrtioårsåldern reser sig plötsligt upp och springer ut ur klassrummet.
– Jag har bott illegalt i Schweiz i nio år och går ständigt runt och är rädd för att bli gripen av polisen. Och nu efter att de kommit hit vågar jag kanske inte återvända till skolan, den enda fristad jag har. Jag är inte tillåten att arbeta eller utbilda mig och lever endast på de tio franc (ungefär 70 SEK) jag får i veckan. Utöver det kan jag inte heller återvända till mitt land. Huvudvärken blir starkare för varje dag, säger hon när vi talar under rasten.
En annan av eleverna, en man i trettioårsåldern från Guinea som varit här i åtta år, fyller i när jag frågar vad de tycker om lagförslaget:
– När vi kom hit trodde vi att Schweiz skulle vara en demokrati och att de mänskliga rättigheterna skulle följas. Men ingenting av det finner vi här.
Även om lagförslaget inte berör så många av eleverna, som till 90 procent består av papperslösa och alltså befinner sig i Schweiz utan tillstånd, är lagen ännu ett steg i en främlingsfientlig process där ”invandrare”, oavsett legal status, ska bort från det Schweiziska territoriet.
IVAN S. VÅLDTÄKTSMAN
Det främlingsfientliga och populistiska SVP, det Schweiziska Folkpartiet, blev i valet 2007 landets största parti med 29 procent av rösterna. Valkampanjen gjorde sig ihågkommen för sin starkt rasistiska och islamofoba karaktär.
Ett, av många, exempel var SVP:s kampanjaffischer där ett vitt får sparkar ut ett svart från den Schweiziska flaggan.
Valaffischerna för detta års folkomröstning möter oss redan på tågperrongen.
Bredvid de numera sedvanliga fåren står Ivan. Det är en bild på en kraftigt byggd man med ett ”icke-Schweiziskt” utseende. Han står i sin nätbrynja och håller armarna i kors. Över hans ögon är det en svart ruta med texten: ”Ivan s., Våldtäktsman. Snart Schweizare? Nej!”.
– Oppositionen är som bortblåst och media driver frågan lika hårt som partierna, säger Glenda och fortsätter:
– Till söndagens folkomröstning har de andra partierna lagt fram ett motförslag som även det ser invandrarna som problemet. Det har blivit en situation där vi har att välja mellan pest eller kolera.
Med skillnaden att SVP är landets största parti liknar situationen den i många andra europeiska länder. Med en liknande dagordning, där invandringen i allmänhet och muslimerna i synnerhet ses som svaret på alla problem, har de främlingsfientliga partierna kommit in i ett flertal av Europas regeringar, parlament och kommuner.
När främlingsfientligheten får formulera vad som är ett problem, blir det som tidigare sågs som rasistiskt till slut en vardaglig del av debatten.
Långsamt förflyttas gränserna för det acceptabla, gränser som debatten sedan måste förhålla sig till i en process som blir sin självuppfyllande profetia.
Det är det här Mattias Gardell i sin lysande bok Islamofobi (Leopard Förlag, 2010) döper till den islamofobiska kunskapsregimen.
För att göra en lång utläggning kort kan en säga att kunskapsregimen väljer de sanningar som är acceptabla i ett samhälle. I dagens västvärld, där ”Muslimen” och ”Islam” är vår definition av fienden, kommer kunskapsregimen således söka sitt redan givna svar genom att skapa och återskapa föreställningar om den andre, den ondskefulle.
Det kommer därför inte spela någon roll att brottslighet inte har någonting att göra med etnicitet – kunskapsregimen kommer skapa de berättelser som är nödvändiga för att beskriva sin sanning.
Och det spelar ingen roll att niqab inte har någonting att göra med undervisning – ”muslimernas” kulturella markörer kommer ändå beskrivas som ett problem.
Utan en ordentlig opposition som påverkar samhällets dagordning kommer de främlingsfientliga rösterna fortsätta influera debattens fokus.
“DE GREP TRE”
Vi tänder en cigg och står och fryser utanför skolans gulmålade byggnad.
– Jag flydde från Afghanistan för två år sedan och kan inte återvända på grund av kriget. En av de värsta sakerna är att jag flytt terroristerna och kommit till ett land där jag kallas för terrorist. Jag är ingen terrorist, hör ni det, jag är ingen terrorist!, säger en sliten 35-årig man med ett uppgivet uttryck och tänder ännu en cigarett.
En ung västafrikansk man fyller i:
– Jag åkte från Schweiz för ett år sedan och höll på att få uppehållstillstånd i Belgien. Tre dagar innan allt var klart fick Belgien ett brev från Schweiz som sade att jag var tvungen att återvända eftersom det var första landet jag kom till i Europa. Så nu är jag här, i ett land som vill att jag ska dra, men som tvingar mig tillbaka när jag väl gör det.
När vi ska gå ifrån skolan upptäcker vi att en polisbuss står på parkeringen och iakttar oss. Några av lärarna springer fram till bussen som fortsätter stå kvar.
Vi ser på i tio minuter och tar sedan spårvagnen in till staden för ett möte med Driter Gjukaj, representant för de albanska muslimerna i staden Winterthur utanför Zürich. Ungefär samtidigt som jag får reda på att mötet blir inställt hör jag hur de första sirenerna börjar passera spårvagnen vi sitter i.
Två dagar senare får jag ett mail från Glenda
– Polisen grep tre till av skolans elever.
FAKTA
Den autonoma skolan i Zürich – ASZ (Autonomous School Zürich) – har funnits sedan januari 2009. Initiativet till skolan kom till efter en lag 2008 som sade att alla som inte fick uppehållstillstånd skulle placeras i ett speciellt ”emergency center” innan de skickades hem. I protest ockuperade olika grupper under 21 dagar en kyrka och gick sedan över till att starta en skola i en ockuperad lokal. ”Om vi inte gör någonting för oss själva kommer ingenting att hända” säger en av grundarna till skolan.
Skolan har undervisning i tyska, arabiska och datorkunskap fyra dagar i veckan. Alla är välkomna.
På lektionerna är det mellan 20-90 personer varav 90 procent är papperslösa, det vill säga personer som befinner sig i Schweiz utan tillstånd.
Den lokala regeringen betraktar skolan som illegal och under sin tvååriga existens har skolan varit tvungna att byta lokal tio gånger.
SOS-Rassismus startades 2005 av Glenda Loebell och ger juridisk och samhällelig rådgivning åt personer som blivit diskriminerade.
Glenda Loebell var aktiv i ANC rörelsen i Sydafrika och åkte 1996 till Schweiz och Zürich för att komma bort från, som hon säger, ”Traumat av att vara Sydafrikan under Apartheidregimen”.
Stödet för SVP blir allt starkare i Schweiz och det är ingenting som talar för att de kommer förlora sin maktposition inför valet 2011.
Text: Joakim Sveland
Foto: Per Svensson