VÄLKOMMEN TILL SQUARELAND
Publicerad i Nerikes Allehanda 2010-12-10
Med sin egensinniga Speed-Garage-Ska är SQUARE bandet som efter tolv års verksamhet skapat sitt alldeles egna universum. Joakim Sveland och Per Svensson följde med på deras Tysklandturné för att skildra ett band som spelar för sig själva lika mycket som för sin publik.
EN MUSIKALISK BOMB
Det är totalt åtta betalande på det stora kulturcentrat Faust i Hannover. Kanske sju. Lika många som arbetar på Faust som besöker det. Lika många på scen som i publiken. Förra gången de spelade här lyckades datumet sammanfalla med Champions League finalen mellan Bayern München och Inter. Då kom Fyrtio personer.
– Det viktigaste är att skilja på vad jag kallar för fan-bokningar och vanliga bokningar. Man ska inte boka band bara för att man själv tycker om dem, då förlorar man bara pengar. SQUARE är en fan-bokning, säger Fausts bokningsansvarige Peter Staade med ett dramatiskt tonfall medan han vänder sig mot SQUARE och förklarar att de kan komma och spela när de vill: ”Ni är det bästa bandet. Folket måste få se er”.
Introt, ett långt stönande som upprepar ”SQUARE! SQUARE man band!”, sätter igång och den åttahövdade publiken ställer sig lydigt framför scenen. Martin Augustini, sångare i SQUARE, tar tag i mikrofonen: ”We are the SQUARE man band and we are here to play some homoerotic Speed-Garage-Ska music for you tonight.”
Även om den homogent manliga publiken har lite svårt att hantera de ständiga anspelningar på manlig kärlek – som när Martin Augustini konstaterar att ingen blir utan partner ikväll eftersom det är lika många på scenen som i publiken – dansar de genom alla låtarna och ropar efter extranummer när konserten är slut.
– Jävla skitspelning, säger gitarristen Johan Söderberg och sätter sig ner i en av skinnsofforna i den enorma, rödsvarta backstageloungen.
– Ja, det är så här många vi drar i Hannover, konstaterar Martin Augustini. Utan en låt som spelas på radion eller på klubbarna kommer det bara åtta personer när vi spelar som enda band. Så vad ska man göra åt saken? Vi spelar ju skitbra.
Kontrasten skulle inte kunna vara större. Kvällen innan spelade SQUARE förband åt Latinamerikas största skaband Panteón Rococó på ett fullsatt Abart Club i Zürich. Minst femhundra i publiken. Även om rollen som förband är obekväm – publiken står nonchalant och samtalar i väntan på att huvudbandet ska spela och backstageloungen mäter tre kvadratmeter medan Panteón Rococós är stort som ett vardagsrum – tar det bara två låtar innan golvet på ett nästan oroväckande sätt börjar gunga.
På scen förvandlas SQUARE till en musikalisk bomb som exploderar gång på gång. Martin Augustini dansar likt en bokstavskombination, en skamusikens Thomas Öberg, samtidigt som de övriga i bandet gungar, skankar och skriker i sina uniformer bestående av vita, avklippta Cheap Monday jeans och gråa arméskjortor. Vare sig man tycker om musiken eller ej, är det svårt att inte låta sig hänföras av bandets alla scenpersonligheter.
Och det är en av grunderna i SQUARE: det spelar ingen roll om det är framför femhundra personer på en fullsatt klubb i Zürich eller på en bortglömd spelning i Hannover – oavsett vad och oavsett när kommer SQUARE att spela som vore det framför de tusen mest hängivna av fans.
Efter konserten promenerar vi från Fausts gamla industribyggnader i rött tegel, längst med den bruna floden, förbi värmekraftverket och till den kedjerökande Ralf Neumanns oklanderliga lägenhet där vi ska sova.
– Att bo hos Ralf Neuman är en anledning i sig för att vilja åka på Tysklandsturné, säger Martin Augustini innan han och några andra ur bandet drar vidare för att dricka Jäger med bokaren Peter på ett hak för fotbollshuliganer.
Idag Hannover, imorgon Osnabrück och på lördag Berlin. Innan det Zürich, Erfurt, Homberg, Rotenburg och Hamburg. Om två dagar åker den blåa minibussen tillbaka till Sverige och årets andra Tysklandsturné är slut.
”ALLT SKA VARA SEXUALITET”
SQUAREs förhållande till sin musik är ambivalent. Missförstå mig rätt, alla medlemmarna är paniskt musikintresserade och bär ständigt med sig sina influenser från Ramones, Devo, B 52’s och Stooges. Men att följa SQUARE på turné är att följa ett band som helst av allt skulle vilja stänga in sig i ett rum, dricka alkohol och ta på varandra.
– Det är många i bandet som har låsta liv med barn och jobb och turnén blir en anledning att vara med varandra, säger bassisten Håkan Ficks medan han sitter bredvid sin vapendragare, gitarristen Claes Persson, och dricker öl vid de Tyska klubbarnas sedvanliga fussballspel.
– Musiken ligger längst ner på listan när det är turné, skrattar Claes.
Den unika gruppdynamiken i SQUARE, ett närmast familjärt förhållande till varandra, är en förutsättning för skapandet av den egensinniga musikstil de själva kallar för Speed-Garage-Ska. Det är en musik som ständigt rör sig framåt i ett sådant rasande tempo att en och samma låt kan innehålla tio olika partier.
– Musik som låter likadant hela tiden är tråkig, säger Martin Augustini när jag frågar.
Men det verkar snarare som att det är möjligheten att stänga sig inne i gruppens vara som gör att de kan utveckla sitt eget universum, bortom omvärldens normerande ögon: det spelar ingen roll vad någon annan tycker, så länge SQUARE tycker det är bra. Från samma källa springer det genomgående homoerotiska mellansnacket, låtarna som dryper av en närmast queerad sexualitet där målet, som trummisen Martin Ficks säger, är ”att allt ska vara sexualitet bortom homo, hetero och bi”.
Och allt är verkligen sexualitet. Bandet bär på en enorm fascination för varandras kroppar, ja, för kroppar rent generellt, något som till en början kan verka som klassisk grabbighet, men som vid närmare anblick framförallt handlar om att på ett kärleksfullt sätt se hur många gränser som kan sprängas.
Martin Augustini igen:
– SQUARE handlar om att hela tiden ifrågasätta strukturerna, att undersöka vad som händer när det spårar ur.
BERLIN
– Fan, det skulle vara fint att åka på en riktigt uppstyrd turné någon gång. Det här liknar mer en husvagnssemester. Men det passar SQUARE bättre än att ha en Nightliner, det ger oss mindre fria tyglar. Tänk om vi skulle ha roddare, chaufför och slippa ta ansvar. Det skulle ju bli kaos på direkten, säger bandets trumpetare Andreas Alm.
Vi är på väg mot Schokoladen, en garageklubb belägen i centrala Berlin. Om fem timmar kommer SQUARE göra sin sista spelning på en liten rödtapetserad scen, de cirka hundra personerna i publiken kommer dansa sig genomsvettiga under den timslånga konserten och Håkan Ficks kommer springa ut och spy bredvid entrén fem sekunder efter att sista låten är slut.
Det kommer vara en helt lysande spelning och innan den blå minibussen börjar rulla mot båten i Puttgarden kommer ägaren Ralf gå fram till SQUARE, bjuda på en bricka spritshots och garantera dem ännu en bokning.
Det bekräftar vad Martin Augustini sa tidigare samma dag:
– Även om vi spelar på små skitställen eller på etablerade konsertlokaler genererar spelningarna hela tiden nya kontakter och nya spelningar. Till slut kommer det här bli självgående.
Minibussen doftar avslagen alkohol och det ligger skräp överallt. Alla är mer eller mindre bakfulla efter gårdagens spelning på Osnabrüks ungdomsgård belägen i en trettio meter hög bunker från andra världskriget. Det var många saker som inte stämde. Utöver att den ansvarige vägrade lämna ut en nyckel till bandlägenheten, vilket gjorde att SQUARE var tvungna att stanna inne i en bunker hela fredagskvällen i Osnabrük, sammanföll spelningen med att den lilla stadens största punkband hade releasefest samma dag. Klassisk SQUAREtiming.
Till spelningen kom därför fyrtio personer som mest stod och tittade på sina fötter. Undantaget var två nittonåriga killar som varvade konstant dans med att springa ut och röka gräs.
Håkan Ficks vrider sig i sitt säte längst fram i bussen och vänder sig mot oss i baksätet.
– Av våra åtta spelningar har tre varit skit och fem varit guld. Men det spelar egentligen inte så stor roll om det kommer någon publik eller ej. Det är inte för dem vi spelar. När man står på scenen är det mer som att man vill visa varandra hur bra man är. Man vänder sig om och tittar på de andra i bandet och tänker – hoppas han ser mig.
FAKTA: DET HÄR ÄR SQUARE
Square bildades 1998 efter en spelning på talangjakten i Örebro. De framförde låten Meat Is Murder och Martin Augustini kastade bananer på publiken. Idag är alla i bandet utom Johan Söderberg hårdnackade köttätare.
Square består av Martin Augustini (Sång och klaviatur), Håkan Ficks (Bas), Martin Ficks (Trummor), Claes Persson (Gitarr), Johan Söderberg (Gitarr), Petter Fridell (Trombon) och Andreas Alm (Trumpet). Under årets Tysklandsturné ersatte Anton Eliasson från bandet Bad Karma Petter Fridell.
Utöver ett gäng bullrande demokassetter har Square släppt tre fullängdare och två splitsjuor, varit på ett otal turnéer i framför allt England och Tyskland och spelat på ett otal klubbar runt om i Sverige.
Årets ”Look Mom Here I Come Tour” är den femte i Tyskland.
Vill ni ha mer koll på Square rekommenderas, förutom deras konserter och skivor, deras strålande videodagbok. Ni finner den på bandets hemsida: www.squareband.com
Text: Joakim Sveland
Foto: Per Svensson
