Utdrag från “Drömmen om det digitala - Skolan, digitaliseringen och ett förändrat lärande” (NA Förlag, 2020)

Kapitel 1: The medium is the message.

Av: Joakim Sveland

The school of the future is already here. It exists in Ljusdal, Sweden. Classrooms, desks, regularly scheduled classes and traditional teaching have all been eliminated. (Världsutställningen i Lissabon, 1998.)

It at Lisbon

Det är världsutställning i Lissabon 1998. Den svenska paviljongen har temat “Klimat Nord” vilket gestaltas av fyra stora futuristiska ägg som möter besökarna på den centralt belägna utställningsytan. Genom att vandra längs med en trapp- och gångkonstruktion av stål kan man uppleva de svenska årstiderna inne i äggen: vinterns stränga kyla, höstens vindar, sommarens hetta och vårens smältande vatten.

Men det är inte klimatet eller årstiderna som är i fokus på det internationella symposium som väntar i den svenska paviljongen. Nu ska Sverige visa att man är bäst i världen på att förnya skolan och pedagogiken med hjälp av datorer och internet. “It at Lisbon” arrangeras av Stiftelsen för Kunskap- och Kompetensutveckling (KK-stiftelsen) i samarbete med Utbildningsdepartementet och Skolverket. Syftet är att visa och diskutera hur skolan ska “möta informationssamhällets krav och nyttja dess möjligheter?" 150 särskilt inbjudna ministrar, rektorer, pedagoger och professorer från 23 länder deltar i seminarier och föreläsningar där de diskuterar pedagogiken i den nya digitala världen.

Några exempel ur programmet: dåvarande utbildningsminister Ylva Johansson talar om att utbildningen kräver mer av eleverna för att de ska klara sig i det nya arbetslivet. Universitetskansler Stig Hagström talar om att skolorna måste vara ledande i omställningen till informationssamhället. Ylva Johanssons statssekreterare, Lil Ljungren Lönnberg, talar om att IKT möjliggör en jämlik skola och Roberto Carneiro, chef för multimediabolaget Forum, tillika Portugals före detta utbildningsminister, talar om vikten av att fylla klassrummen med mer teknik.

För att ytterligare accentuera datorernas revolutionerande potential får ditresta elever från utvalda svenska skolor varje morgon kunskapsuppdrag som ska lösas och redovisas med hjälp av uppkopplade datorer.  

NÄR SVERIGE VAR VÄRLDSLEDANDE

KK-stiftelsen bildades 1994 och fick regeringens uppdrag att främja en spridd användning av informationsteknologi. Verksamheten finansierades med 3,6 miljarder från de nedlagda löntagarfonderna och resulterade bland annat i en rad uppmärksammade IT-projekt i skolan, de så kallade fyrtornsprojekten. Det är de projekten som nu skall visas upp för en internationell publik. Detta är ett av symposiets huvudsyften: att visa hur Sverige redan är på väg att skapa “the school of the future”. 

– Jag vill nog påstå att sommaren 1998 var Sverige världsledande, säger Stig Roland Rask två decennier senare. Han deltog i Lissabon som representant för Fredriksdalskolan i Lidköping där han bedrivit projektet “Internet och etik”. Året efter, 1999, började han arbeta för KK-stiftelsen med fokus på ungas nätkultur. 

– Det var mycket påkostade, innovativa experimentprojekt som visades upp. Det var väldigt stor beundran bland de som var där. Det här var tiden då internet skulle förändra världen. Två år innan IT-kraschen. Det var både naivt och visionärt. 

Digitala drömmar

Från den första svenska statliga satsningen på IT i skolan 1974 till att Sverige 1998 visar upp sig på världsutställningen i Lissabon kan man se en förändring i synsättet på vad IT är, kan och bör vara. Medan datorn på 70-talet främst ses som ett tekniskt hjälpmedel landar man under 90-talet i en allt mer teknikromantisk diskurs. IT ska nu omforma allt och alla. 

Denna förändring går att se på namnen: Medan den första statliga satsningen på IT i skolan torrt och sakligt döps till Datorn i Skolan (DiS) heter statens offentliga utredning tjugo år senare Informationsteknologin – vingar åt människans förmåga. Det är en rapport där den nybildade IT-kommissionen, under ledning av statsminister Bildt, presenterar sina analyser och visioner för informationsteknologins möjligheter. Samhället står inför en revolution och, som de med poetiska ordalag skriver, detta skapar enorma möjligheter:

”Människans förmåga att växa och utvecklas är hennes styrka. Rätt utnyttjad ger IT vingar åt denna förmåga. Det är vingar att lyfta och att överbrygga avstånd med. Det är vingar att förverkliga annars ouppnåeliga ambitioner med, vingar som kan revolutionera både vardag och arbetsliv [...] Den öppnar nya sätt att vara, arbeta, mötas och umgås.” (SOU: 1994:118.)

Skolan är central för att IT-kommissionen ska kunna uppnå sin vision. Det är ju skolan som lägger fundamentet för medborgarnas teknologiska kunskap. Rapportens budskap är att öka IT-användningen. “Det är vår övertygelse att det är genom att stimulera denna som teknikens verkliga genombrott bäst främjas. Vingarna lyfter bara om de brukas.” Rapporten fortsätter resonemanget: “Tänk om alla unga i skolan skulle ha tillgång till datorer och möjlighet att ha direktkontakt med all världens kunskap.” 

IT OCH IDEOLOGI

När politiker diskuterar IT så handlar debatten sällan om själva tekniken. Datorerna och nätverken är snarare politiska verktyg som kan nyttjas i en ideologisk strävan. Målsättningarna skiljer sig åt mellan olika politiska läger. Ett exempel: 1955, nästan exakt 50 år innan Bildtregeringens visionära utredning, diskuterade LO och socialdemokraterna datorsamhällets konsekvenser på konferensen ”Tekniken och morgondagens samhälle”. Arbetarrörelsen såg ett problem med den snabba utvecklingen. Vad skulle folk göra med all sin lediga tid om maskinerna tog över jobben? Som Lina Rahm skriver i sin artikel om folkbildning och digitalisering: "Det sågs ju naturligtvis som någonting önskvärt men också lite farligt. Folkbildningen skulle därför behöva förbereda medborgarna för en meningsfull fritid.” 

LO:s och Socialdemokraternas syn på teknikutvecklingen kan kontrasteras mot Bildtregeringens individualistiska syn på framtiden. Den skillnaden blir inte minst blir tydlig i de små tankerutor som strös ut i IT-kommissionens rapport:

”TÄNK OM...man som förälder kunde stanna hemma hos sina sjuka barn när det behövs, men ändå få nästan allt det gjort som man skulle gjort på arbetsplatsen.”

”TÄNK OM...man själv fick skapa sin egen TV-kanal. Bara de program man själv vill se och vid de tidpunkter man själv vill.”

”TÄNK OM...du själv kunde bestämma vilka avdelningar som morgontidningen skall bestå av.”

”TÄNK OM...Stillers och Sjöströms filmer, och hela den övriga svenska filmskatten, skulle kunna beställas direkt till den egna TV-apparaten.”

Vi kan idag konstatera att LO fick fel och IT-kommissionen rätt. Maskinerna gav oss inte mer fritid. Istället har vår fritid och våra liv uppslukats av maskiner som närmast fullständigt individualiserat vårt sätt att konsumera text, bild, ljud och kunskap. Men en sak förenar arbetarrörelsens tidiga prognos och den borgerliga analysen från 90-talet: det blev mer pengar till datorer, IT och kommunikationsteknologi. LO:s och socialdemokraternas konferens ledde till att staten satsade stora resurser på datakunskap inom folkbildningen. Regeringen Bildts rapport Informationsteknologin – Vingar åt människans förmåga gjorde att staten prioriterade digitaliseringen av skolan. Satsningarna på IT i skolan under 90-talet berodde inte minst på att regeringen kunde se tecken på något stort som skulle komma: det svenska IT-undret. 

FYRTORNEN

Det är alltså i detta teknikoptimistiska skimmer, och utifrån denna ideologi, som KK-stiftelsen bildas 1994, samma år som regeringen Bildt lägger fram sin utredning. Ett av stiftelsen uttryckliga uppdrag var att främja IT användningen i skolan. Med Stig Roland Rask ord:

– Grejen med KK-stiftelsen var att de hade hur mycket pengar som helst. Aktivt börsplacerade miljarder som dessutom växte år efter år. Deras uppdrag var att använda dem. Det var också vad de gjorde.

1996 – 1999 satsas totalt 1,3 miljarder kronor på IT i skolan, varav KK-stiftelsen stod för 600 miljoner och kommunerna för resten. Om vi ser detta i ljuset av de 1,7 miljarder kronor som den nationella satsningen på IT i skolan (ITiS) – en slags uppföljning på KK-stiftelsens skolprojekt – avsätter mellan 1999–2002 så har vi alltså att göra med en av de mest omfattande satsningarna på ett enskilt område i skolans historia. 

En viktig del av KK-stiftelsens satsning är de nämnda “Fyrtornsprojekten”. Grundtanken är att utvalda skolor ska få testa visionerna om informationsteknologins potential. De ska få känna hur de nya IT-vingarna kan förverkliga tidigare ouppnåeliga ambitioner. Under slutet av 90-talet startas därför 28 större fyrtornsprojekt och ett 60-tal mindre skolutvecklingsprojekt. Här på den svenska paviljongen i Lissabon medverkar lärare, elever och rektorer från ett tiotal av dessa.

Några exempel ur programmet: Stig Roland Rask talar om sitt projekt på Fredriksdalskolan i Lidköping, där eleverna använder internet för att diskutera etiska frågor. Rektorer, lärare och elever från Sofiaskolan i Stockholm talar om sina erfarenheter av att använda internet för distansutbildning. Fryxellska skolan i Västerås berättar om hur de använt internet för att samarbeta med en skola på Irland och framaförallt medverkar fyrtornsprojektets flaggskepp, Färila skola i Hälsingland.

From worst to first

Rubriken på seminariet är “From worst to first”. Inför imponerade åhörare på den svenska paviljongen berättar Färilaskolans dåvarande rektor Rolf Jansson om hur datorerna revolutionerat undervisningen och lett till att de gått från sämst till bäst betyg i regionen.

En kort historik: 1995 stöps Färila skola om i grunden och blir till ett slags laboratorium. Här ska man testa den nya digitala tekniken och utveckla framtidens pedagogik. Utöver de vanliga kommunala bidragen pumpas 30 miljoner från KK-stiftelsen, kommunen och EU in. Ledorden är att “arbetssätt, pedagogik och organisation ska baseras på medansvar och lust att lära”. Eller som Rolf Jansson nu säger från scenen i Lissabon: “Did they really want to continue to use old-fashioned teaching methods to prepare today’s students for the future?” 

Rolf Jansson utvecklar tankegångarna i SVT programmet Sajber: “Traditionellt lär sig alla elever samma sak vid samma tillfälle. Och det finns inga pedagogiska skäl för det. Men om du släpper loss eleverna lite grann så att de kan få vara på olika ställen och välja fritt inom vissa ramar så blir det ju jobbigare som lärare, men det blir mera spännande för eleverna.”

Budskapet från Färila är tydligt. Ersätt den gamla lärarauktoriteten med ett fritt, lustbaserat lärande. Skollokalerna byggs om. Klassrum och korridorer ersätts med storarbets-, grupp- och projektarbetsrum. Den traditionella klassindelningen avskaffas. Eleverna arbetar istället i åldersblandade och ämnesöverskridande grupper. Ordet “klass” ersätts med “trygghetsgrupper”. I trygghetsgrupperna samlas cirka 15 elever i början och slutet av varje skoldag. Under ledning av en lärare samtalar trygghetsgruppen om hur dagen har varit, och vad som ska göras framöver. Raster tas utifrån elevernas egna behov. Och framförallt: var och en av skolans 360 elever mellan 6–16 år får varsin bärbar dator som kan kopplas upp mot internet. Nu kan de arbeta självständigt, utifrån sina egna intressen. “Inga trista korridorer och trista klassrum. Här bor det husdjur överallt. Man jobbar självständigt och på skolans 350 elever går det 420 datorer” som programledaren i SVTs “Sajber” säger i introt till sitt reportage om Färila. Det är inte bara Sajber som vill vara där. Intresset från omvärlden är enormt. Mer än 10 000 personer från Sverige och världen kommer på studiebesök. Listan på skolfolk som vill besöka och se detta unika projekt är så lång att det är ett års väntetid. 

Det är alltså detta pedagogiska IT-under rektor Rolf Jansson talar om på världsutställningen i Lissabon 1998. Hur Färila med datorernas hjälp revolutionerat undervisningen och gått från sämst till bäst.

Två år senare läggs projektet på Färila skola ned. 

“MAN TROR ATT DET BARA ÄR ATT BESTÄLLA 450 DATORER”

När forskaren Lars Naeslund, numera professor emeritus vid institutionen för pedagogik och didaktik på Stockholms universitet, utvärderade Färila fann han delvis motstridiga resultat. Eleverna hade visserligen blivit bättre på att hantera datorer. Motivationen hade ökat av att de fått varsin egen bärbar dator. Det nya arbetssättet gav större valmöjligheter. Men det var också problemet. Friheten att själv bestämma över innehållet hade lett till att elevernas skolarbete blivit ensidigt – de ägnade sig till stor del åt det de redan hade kunskap om och intresse av. Som en konsekvens av detta försämrades elevernas baskunskaper. Den stora nivån av självständigt arbete ökade också klyftorna. Elever som redan hade det svårt i skolan, fick sämre resultat. Elever med tydliga studiestrategier klarade sig bättre.

“Gärna dator men först rejäl läs- och skrivförmåga” kan alltså vara ett relevant argument mot ett oklokt bruk av datorn i undervisningen. (Naeslund, 2001)

Tecken på försämrade baskunskaper syntes även i betygsstatistiken. Av de elever som gick ut nian våren 1999 hade 20 procent underkänt i något av basämnena svenska, engelska och matematik. Våren 2000 var 28 procent underkända. Färila hade då bland de sämsta resultaten i landet. 

Stig Roland Rask med flera har i den efterföljande debatten påpekat att resultaten i små skolor som Färila påverkas mycket av vilken elevgrupp som går just de åren som undersöks. Många såg ändå det fria användandet av datorer som den främsta anledningen till de sjunkande betygen.

– Det blev så mycket projekt och datorer och man glömde att ta till vara basberedskapen som ungarna måste ha med sig, sa läraren Lilli-Anne Olsson till Lärarnas tidning i en återblick 2004. Lilli-Anne undervisade i matte och NO på Färila skola när datorerna gjorde sitt intåg. 

I samma artikel intervjuas Rolf Janssons efterträdare, rektor Gösta Dahlgren:

– Man tror att det bara är att beställa 450 datorer, men så fungerar det inte! 

Paperts datorer

Projektet på Färila skola var ett av de första i världen där eleverna fick varsin bärbar dator, det som idag kallas “en-till-en”, eller kort och gott “1:1”. Men Färilaprojektet existerade inte i en isolerad bubbla. 

ILL förslag: En dator – en elev, fotomontage/illustrerat, gärna med en lite magisk/mörk air.

Begreppet 1:1 började först användas inom näringslivet under det tidiga 1990-talet. Då syftade begreppet på en användning av datorer som var så konstant, så närvarande och så sammanflätat med användaren att den till slut inte märktes. Tekniken och användaren skulle bli ett. Dessa tankegångar fördes sedan över till skolvärlden. 

Ideologisk förgrundsgestalt var Seymor Papert, professor i matematik och datavetenskap på Massachusetts Institute of Technology (MIT). Papert menade att datorernas revolutionerande potential i undervisningen endast kan frigöras om varje elev får en egen dator som integreras och används hela tiden. Papert kritiserade en enligt honom föråldrad skola, som förstör elevernas vilja att lära och förvandlar dem till “schoolers incapable of creative thought.” Detta till skillnad från datorerna som leder till ett självlärande, passionerat och nyfiket beteende hos eleverna. Enligt Papert ska undervisningen inte fokusera på själva teknikanvändningen, eller på hur datorer fungerar. Nej, det viktiga är att ta till sig tekniken som kunskapsförmedlare. Via datorerna kan vi lära oss allt annat i världen. Med Paperts ord: “It is the intellectual tool of our time, it's unconscionable if we don't give this to teachers and students.” 

Här ser vi den idémässiga grund som genomsyrat skolans digitalisering. IT är en kraft som kan ge vingar åt människans förmågor. Men för att frigöra dessa förmågor måste vi använda dem så mycket som möjligt. Vi måste bli ett med maskinerna.

Paperts idéer blev enormt inflytelserika. Bland annat plockades de upp av guvernören i Maine, Angus King. Efter inspiration från Papert valde Angus King att 2002 ge alla delstatens elever och lärare i motsvarande sjuan och åttan varsin bärbar Apple dator. Denna satsning kom att döpas till Maine Learning Technology Initiative (MLTI). Satsningen i Maine utvärderades 2006 av Apple själva som kom fram till att fortsätta samarbetet som pågår än idag. MLTI var inte det första 1:1 projektet. Som vi har sett låg exempelvis Färila flera år före. Men skillnaden mot Färila var att Maine Learning Technology Initiative blev starten på den trend med 1:1 som pågår än idag. Man kan minst sagt säga att idéerna varit framgångsrika.

Enligt Skolverkets senaste utvärdering av den nationella digitaliseringsstrategin, Digital kompetens i förskola, skola och vuxenutbildning 2019, ökar användandet av digital teknik i samtliga ämnen. Andelen elever med egen dator eller surfplatta på högstadiet har ökat från hälften av eleverna 2015 till tre fjärdedelar 2018 och på gymnasiet från knappt åtta av tio 2015 till knappt nio av tio 2018. Ser man till datortätheten, där alltså samtliga datorer som är tillgängliga för eleverna räknas in, är tillgängligheten nästan hundraprocentig.

Utvecklingen har gått fort sedan världsutställningen i Lissabon. 1997 gick det sex gymnasieelever och 13 högstadieelever per dator.

Paviljongen i Lissabon och verkligheten i klassrummen

“A new school emerges – and IT is its midwife”, “Open classrooms to the world”, “New technology fosters humanists”, “Distance learning offers freedom”.

Rubrikerna i tidskriften “IT at Lisbon”, som KK-stiftelsen gav ut för att sammanfatta det internationella symposiet, andas revolution och framtid. Det är alltid vanskligt att i historiens backspegel bedöma enskilda aktörers omdömesförmåga och vägval. Men om vi bortser från den aura av naivitet som så lätt uppstår i skuggan av ett informationsteknologiskt genombrott så kan vi idag se hur enormt inflytelserik det sena 1990-talets teknikoptimism har varit. Men lika mycket som den kommit att påverka och förändra lärandet, lika lite har de visat på förbättrade resultat. 

Utvärderingar av Fyrtornsprojekten visade att satsningen hade få positiva effekter på undervisningen och lärandet. Faktum är att ingen visste exakt vad som borde utvärderas. Den enorma satsningen saknade nämligen på förhand uppsatta mål. De skrevs i efterhand av konsulter som KK-stiftelsen anlitade. Jörgen Nissen, som ledde den avslutande utvärderingen av KK-stiftelsens skolsatsning, uttalar sig om Fyrtornsprojekten i Pedagogiska Magasinet 2003:

  – Jämfört med de visioner som formulerades så var den ett solklart misslyckande. Ser man dessutom till de mål som utvärderingen tittade på – som alltså handlade om arbetssätt, ämnesindelning, elevaktivt arbetssätt och så vidare – så var det också ett misslyckande. Jag kan inte se att KK-stiftelsens satsning bidrog till några stora förändringar i det perspektivet.

Samma sak gällde Falkenbergsprojektet, det första riktigt stora 1:1 projektet i Sverige. Efter inspiration från Maine fick varje elev i årskurs sju till nio varsin dator år 2007. Totalt mer än 500 elever och 60 lärare. I likhet med Färila så visade utvärderingarna att motivationen förbättrats hos eleverna. Däremot inte betygen. Skolorna i Falkenbergsprojektet hade en fallande betygstrend mellan 2003–2010. 1:1 förstärkte den nedåtgående trenden. 

Det här är ett återkommande drag i berättelsen om skolans digitalisering: i teorin rustas elever och lärare med IT-kommissionens löftesrika vingar, men i praktiken har skolan sällan lyft. 

UTEBLIVNA RESULTAT

2015 beställde utbildningsutskottet en nationell och internationell forskningsöversikt av digitaliseringen av skolan. Översikten fungerade som en slags intellektuell grund inför den nationella digitaliseringsstrategi som sjösättes 2018. Resultaten var nedslående, åtminstone för många teknikoptimister:  

”Det har gjorts flera studier både internationellt och i Sverige med försök att mäta om användningen av digitala verktyg påverkat studieprestationer. Det finns få studier som övertygande visar förbättrade resultat i betyg, prov m.m. efter användning av digitala verktyg.” (Utbildningsutskottet, 2016)

Forskning och utvärderingar visar ofta på förbättringar vad gäller frågor som rör individualisering, motivation och kommunikation i relation till 1:1. Men de digitala verktygen ger sällan bättre betyg.

I de här sammanhangen lyfts ofta argumentet att digitaliseringens positiva effekter dröjer. I utbildningsutskottets rapport menar de att “ett införande av digitala verktyg med tillhörande genomtänkt pedagogik kräver minst tre år, enligt vissa ända upp till tio år, innan resultat kan förväntas.” Enligt denna logik kan du gå från ettan till nian, utan att någon vet om de digitala verktygen – som årligen kostar kommunerna miljarder – förbättrar eller försämrar ditt lärande.[1]

Oavsett etiken och logiken i argumentationen: det har gått betydligt mer än tio år sedan världsutställningen i Lissabon och Maine Learning Technology Initiative. De positiva resultaten borde således synas vid det här laget. Men det gör de inte. Snarare uppenbaras ett långvarigt empiriskt mönster som motsäger den enormt inflytelserika Papertistiska traditionen. Forskningen finner inga bevis för att fler datorer och ett intensifierat bruk av uppkopplade skärmar frigör teknikens fulla pedagogiska potential. 

ÖKADE KUNSKAPSKLYFTOR

2018 utvärderades eduCAT, ett 1:1-projekt i regionen Katalonien som pågått sedan 2009. Effekterna var tydliga: resultaten hade sjunkit i katalanska, spanska, engelska och matematik i de skolor som infört 1:1 jämfört med de skolor i regionen som inte gjort samma satsning. Studien omfattade inte bara några enstaka skolor, utan byggde på ett underlag inhämtat från hela Kataloniens motsvarighet till det svenska högstadiet. 

Högstadiet, denna gång det svenska, låg också i fokus när forskarna Hall med flera 2019 undersökte hur studieprestationer påverkas av 1:1. Studien omfattade 50 000 svenska högstadieelever i 26 svenska kommuner mellan åren 2008–2016 – den hittills största utvärdering som gjorts i Sverige. Forskarna undersökte dels hur elever på 1:1-skolor presterat på de nationella proven, dels hur 1:1 påverkat sannolikheten att börja på ett nationellt eller ett studieförberedande program efter årskurs nio. Resultaten jämfördes sedan med resultat från elever på skolor som inte hade satsat på 1:1. 

Utöver att de elever som använde surfplattor fick sämre resultat på nationella provet i svenska än de som använde bärbara datorer såg forskarna inget som visade att 1:1 påverkade resultaten för elevgruppen som helhet. Effekterna blev tydligare när resultaten bröts ned. För elever med föräldrar utan eftergymnasial utbildning försämrade 1:1 ”provresultatet i matematik, sannolikheten att påbörja ett nationellt program på gymnasiet och sannolikheten att påbörja ett studieförberedande program.” Med andra ord: elever från studiestarka bakgrunder varken förbättras eller försämras av 1:1, medan elever med socioekonomiskt svaga bakgrunder riskerar att missgynnas. 

IT och Internet verkar alltså inte – som nämndes som en förhoppning på IT at Lisbon och som varit en av Paperts käpphästar – skapa jämlikhet i undervisningen. Att informationen görs tillgänglig för alla innebär inte att alla kan finna den. Maskinerna är inte autokompensatoriska. De leder inte automatiskt till en jämlik fördelning av kunskapens frukter. Att IT och internet snarare riskerar att öka kunskapsklyftorna är genomgående i forskningen kring 1:1. 

OECD:S FÖRHOPPNING

I sin uppmärksammade PISA-rapport Student, computers and learning – Making the connection (2015) menar OECD att datorerna är till liten hjälp för att minska klyftorna mellan “advantaged and disadvantaged students.” OECD konstaterar att det inte går att se några förbättringar i läsning, matematik eller naturkunskap i de länder som har investerat mest i IKT. PISA-rapporten visade däremot att ju mer eleverna använder datorer, i skolan och på fritiden, desto sämre presterar de på både pappersbaserade och digitala prov i naturkunskap, läsförståelse och matematik. Resultaten kvarstod även då forskarna kompenserade för statistiskt relevanta variabler som social bakgrund och demografi.

Resultaten fick OECD att konstatera att det verkar vara bättre att lägga resurser på en jämlik undervisning i läsning och matematik, än att fylla klassrummen med datorer. Slutsatsen låter som en engelsk variant av Naeslunds tankar om Färila: 

”Put simply, ensuring that every child attains a baseline level of proficiency in reading and mathematics seems to do more to create equal opportunities in a digital world than can be achieved by expanding or subsidising access to high-tech devices and services [...] This means that to reduce inequalities in the ability to benefit from digital tools, countries need to improve equity in education first.” (OECD, 2015)

Men, skriver OECD och upprepar ett argument som sträcker sig ända till den svenska paviljongen i Lissabon, tekniken borde utveckla skolan. Resultaten borde komma när lärarna fått erforderlig utbildning och kompetensutveckling och när de slutat använda “21st century technology on 20th century teaching”. Andreas Schleicher – med den extremt långa titeln Director for Education and Skills, and Special Advisor on Education Policy to the Secretary-General at the Organisation for Economic Co-operation and Development – sammanfattar kärnan i argumentationen i OECD-rapportens inledning: 

“Why should students be limited to a textbook that was printed two years ago, and maybe designed ten years ago, when they could have access to the world’s best and most up-to-date textbook?”

Den envist kvarhängande förhoppningen om teknikens befriande vingar som ska få pedagogiken att lyfta är på många sätt begriplig. Hur kan det egentligen komma sig att digitaliseringen och internet – världens genom tiderna mest kraftfulla verktyg för att förmedla och skapa information – inte förbättrar skolresultaten? Hur kan det komma sig att det verktyg som skulle öppna upp världen för alla, inte minst för de som behöver kunskapen allra mest, riskerar att leda till det motsatta: ökade klyftor och minskad likvärdighet? 

***

[1] Det är intressant nog svårt att få fram en summa på vad digitaliseringen av skolan kostar. SKR - Sveriges kommuner och regioner - har drivit på för att staten ska göra en konsekvensanalys som bland annat inbegriper kostnaderna för tekniken. Men en sådan har ännu inte gjorts. Med tanke på hur mycket tekniken kostar och hur många skolor som infört 1:1 - exempelvis har 90% av gymnasieeleverna antingen en egen dator eller surfplatta - kan vi dra slutsatsen att det årligen rör sig om miljarder.