VEM TALAR MED SLÖJBÄRAREN?

Publicerad i ETC 7/4 2011.

Revolutionerna i mellanöstern och Nordafrika är på väg att omkullkasta västvärldens syn på ”muslimen”. Frågan är om upproren på samma sätt kan omvärdera bilden av den muslimska kvinnan, skriver Joakim Sveland.

Någonting håller på att förändras. Bilderna som kablas ut från revolutionerna runt om i mellanöstern och Nordafrika går emot våra invanda föreställningar. Det vi ser är inga grupper av våldsbenägna terrorister som på grund av sin okunskap låter sig styras av mumifierade diktatorer, utan människor som offrar sina liv för den frihet västvärlden ständigt motarbetat.

Och än mer intressant: på bild efter bild ser vi aktiva kvinnor, med eller utan slöja, som är en del av en fredlig motståndsrörelse på väg att störta diktatorer som under årtionden stöttats av oss.

Den västerländska föreställningsvärld som sedan medeltiden präntats in i våra skallar fungerar inte längre och en fråga växer sig allt starkare: vart ska fantasierna nu hämta sin kraft när det är allt för uppenbart att det är västvärlden som skapat dem?

De senaste åren har en våg av nya kvinnorättskämpar trätt fram. I Sverige hör vi bland annat Jan Björklund och Jimmie Åkesson och blickar vi utanför våra gränser möts vi av en allt starkare europeisk kör som pekat ut täckandet av det (muslimska) håret som roten till problemet med jämställdheten. Deras logik är lika enkel som absurd. Om islam står för kvinno­förtryck måste slöjan vara sinnebilden för detta förtryck. Genom olika former av diskursiva piruetter som roterar kring denna logik blir att förbjuda dessa kvinnor sin rätt att välja kläder en självklarhet, inskränkningar i religionsfriheten en väg mot frigörelsen.

Inget av detta är egentligen nytt. Under kolonialismen stod kampen om kvinnan i centrum. Kvinnan sågs som den främsta symbolen för kulturell skillnad och användes som ett mått på de lokala kulturernas underlägsenhet. I fallet med muslimer blev att ”av-slöja” en muslimsk kvinna ett sätt att besegra det anti-koloniala motståndet och ”befria” de underkuvade massorna.

Så när Jimmie Åkesson och Jan Björklund talar om att av-slöja de muslimska kvinnorna är det inte en ny politisk insikt. Deras kvinnokamp är en del av en redan inarbetad strategi där den muslimska kvinnan blir en symbol kring vilken andra, större, debatter kan ta sin utgångspunkt, något som tydligt visas när kvinnor iklädda burka och niqab springer förbi en ensam pensionär med rullator i Sverigedemokraternas valfilm 2010.

KAPITALISTISK LIVSSTILSFEMINISM

Genom att återberätta denna ”sanning” i artiklar, nyhets­inslag, populärkultur etcetera, och bygga vidare den med andra historier – muslimer är potentiella terrorister, alla från mellanöstern är troende, muslimer väljer socialbidrag framför arbete och så vidare – blir det till en del av samtidens beskrivning av verkligheten.

Av denna anledning kunde USA göra burkan till ett globalt samtalsämne och få sin Operation Evig Frihet att framstå som ett altruistiskt projekt med mål att befria de afghanska kvinnorna när de invaderade Afghanistan 2001.

Därför ter det sig inte konstigt att Carrie Bradshaw med sitt gäng i Sex and the City 2 (2010) åker till Abu Dhabi och levererar sin kapitalistiska livsstilsfeminism till de medeltida, niqabbeklädda kvinnorna, samtidigt som steningen av muslimska Malyum Salah Hashi fortsätter utanför en högstadieskola i Tomelilla.

Och därför kan Ulf Nilson skriva en krönika i Expressen där han talar om att det pågår ett krig mellan kvinnoförtryckande islamister och ”pursvenskar” samtidigt som Alia Khalifa – personen som fick DO på sin sida, men resten av etablissemanget mot sig – påpekar att det inte är muslimerna, utan de privilegierade svenskarna, som strävar efter att isolera henne från samhället.

VEM TALAR MED SLÖJBÄRAREN?

Med tanke på hur mycket det talas om kvinnor som bär olika varianter av slöja så är det underligt att det talas så lite med dessa kvinnor i media. Så, vad är det vi egentligen vet? Inte mycket. En dansk studie från 2009 om kvinnor som bär niqab kom fram till att samtliga personer i studien valt att bära plagget av fri vilja. Fri vilja är självklart ett diffust begrepp, men det var vad de svarade när någon frågade, vilket måste anses väga tyngre än Nyamko Sabunis och Erik Ullenhags beskrivningar.

Vad vi dock vet är att kvinnor som väljer att bära olika varianter av slöja är en av samhällets mest utsatta grupper. Som Mattias Gardell tar upp i sin lysande bok Islamofobi (Leopard Förlag 2010) visar en ännu opublicerad enkätundersökning bland 250 svenska muslimer att 90 procent någon gång blivit utsatt för hat, hot och trakasserier. En majoritet av de utsatta, 70 procent, var kvinnor som bar någon form av slöja.

Med det sagt kan vi konstatera att muslimska kvinnor som väljer att bära niqab, hijab eller burka gör allt annat än att stänga in sig. Slöjan gör dem snarare till en av de mest synliga måltavlorna i dagens samhälle.

Det är på grund av denna totala tystnad – konstigt nog inom nästintill alla läger – som västvärlden har kunnat fortsätta skapa sina ”sanningar” med den muslimska kvinnan som projektionsyta. Och det är i denna tystnad som möjligheten existerar för islamofoba grupper att verka för kvinnors rättigheter och samtidigt dölja det faktum att denna kamp är baserad på ett förtryck.

DAGS FÖR KRITISK DISKUSSION

Men i och med upproren håller en spricka på att växa sig allt större i den västerländska fasaden. Visst, århundraden av verklighetsbeskrivning faller inte på grund av revolutioner i Mellanöstern och Nordafrika. Däremot väcks nya möjligheter till liv när röster ges åt dem som tidigare tystats ner.

När fokus riktas mot demokratiförespråkarna, mot den ”vanlige personen”, mot studenterna och mot kvinnorna kan en sannare bild av dessa länder komma fram, en bild som motbevisar mycket av det som göder islamofobin.

Och om den allmänna bilden av ”muslimen” håller på att förändras kan det förhoppningsvis bereda väg för en mer nyanserad syn på de muslimska kvinnorna i allmänhet och de som väljer att bära olika varianter av slöjor i synnerhet.

En sak till: om kvinnor som bär slöja själva fick uttala sig skulle de inte längre kunna användas som språngbräda för att rättfärdiga en fördomsfull syn på ”muslimerna”. Med andra ord ser vi här en stor möjlighet till ett ifrågasättande av den allt mer konservativa och islamofoba dagordning som etablerats i Sverige sedan ­Alliansens maktövertagande och Sverigedemokraternas inträde i riksdagen.

Självklart ska det föras en kritisk diskussion kring slöjan, på samma sätt som det ska kunna föras en kritisk diskussion kring alla kvinnor och mäns sätt att klä sig, men det måste vara en diskussion i vilken de berörda kvinnorna får delta.

Så i stället för att vänta på att revolutionerna i Nordafrika och mellanöstern ska göra allt arbete borde det med andra ord vara av intresse för alla grupper som kämpar för jämställdhet att redan nu sluta tala om och börja tala med en av samhällets mest utsatta grupper.

Text: Joakim Sveland